DE(MUC)

Varför är skoltyskan något man minns med en rysning längs ryggraden? Varför var rökrutan på högstadiet så full just när niorna hade tyska? När jag läste medie-och kommunikationsvetenskap pratade vi om vad som konnoterar vad. En konnotering är ”innebörden av en språklig term”, dvs. den betydelse som en text eller en bild utlöser i hjärnan. ”Skoltyska” verkar utlösa ungefär samma ångesttankar som mandeltorsk. Varenda bokstav i ordet tyska är liksom belagt med ett tjockt lager grått damm.

För min del, på 90-talets svenska landsbygd, hade inte spanska blivit trendspråket nummer ett och extra engelska fanns inte heller som tillval. Sjundeklassarna ställdes mellan de två präktiga europaspråken tyska och franska. Pest eller kolera. Man traskade till mamma och hörde efter vad hon tyckte. Rådet lydde ”franska har svårare uttal och tyskan svårare grammatik”. Jaha ja – ännu mer pest eller kolera. Sedan blev det tyska, ett språk som ju ändå var lite likt svenskan.

Och visst var det väl trist, det där rabblandet av prepositioner: ”Durch, für, gegen, ohne, um”, ”an, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor, zwischen” osv osv. Man visste knappt vad orden betydde, men ramsorna pressade man i huvudet. Det var trögt, fult och tråkigt. Der, das eller die var de eviga fienderna:”Die Sporthalle”, ”das Haus”, ”der Junge”. Som jag hatade tysk grammatik.

Kanske det där absoluta ointresset även berodde på att stället där man pratade tyska inte var speciellt coolt. För oss puberterande småvuxna motsvarade Tyskland knappast den där spännande världen som ju väntade på oss efter högstadiet och gymnasiet. Drömmarna för min del bar iväg till Kalifornien, Australien, London och New York. Coola destinationer helt enkelt. Vem brydde sig väl om det där gråa autobahn-landet mitt i Europa, där man bara joddlade, byggde murar och klippte hockeyfrilla? Japp, så fördomsfull kan en oupplyst lantortslolla i sena trotsåldern vara! Är det någon som minns likartade tankar?

Jag är säker på att jag skrattat ihjäl mig om någon på den tiden hade sagt åt mig att jag 10 år senare skulle bo i Tyskland. Men det var så det blev, det gnagde helt enkelt i mig att ha läst ett främmande språk i sex år utan att ha lärt mig ett jota. Och när jag väl kom hit trillade myntet faktiskt ner till slut. Det var väldigt nyttigt att hamna i situationer där det faktiskt gör skillnad på riktigt om man säger auf eller in.

I dag kan jag stolt konstatera att jag älskar tyskan, detta märkliga språk med sina evigt långa meningar, krångliga ordföljder och knasiga uttryck. Om inte annat finns det inget bättre språk att svära och besvära sig på! Här kan även en snäll och försynt svensk som jag låta illa. 2003 var året som jag bestämde mig för att bli kvar – rättare sagt dagen då jag skrev och klarade universitetets officiella språktest i tyska, vilket gav mig behörighet att studera vid tyska universitet. Det var nog när jag tog emot det pappret som att jag äntligen kom på rätt kant med språket jag hatat under hela min skoltid.