Det var med mycket ångest och brist på motivation som jag anmälde mig till körskolan för två år sedan. Jag har aldrig varit intresserad av att köra bil, men morfars ord ringde i öronen: ”Det hör till allmänbildningen att ha körkort”. Eftersom morfar är den person i mitt liv som alltid har rätt i det han säger var det alltså dags att ta tjuren vid hornen. Och vilken tjur sedan. Det krävdes över 60 körlektioner och ett halvår. Men sedan hade jag körkort. Tur för min del att körlektioner är så billiga i Tyskland jämfört med Sverige. En lektion kostade mig ringa 28 euro, vilket är ungefär hälften mot vad svenska körskolor tar. Å andra sidan är privatkörning förbjudet.
Morfar var alldeles till sig av stolthet. Jag är annars känd i min familj som den som bara läser och skriver, en ohändig person helt enkelt. Nu steg jag helt enkelt lite i graderna (inbillar jag mig själv i alla fall).
I Tyskland har man ett rätt logiskt system - du måste ta körkort där du är skriven. Här kan man inte smita undan och gå en intensivkurs på någon småort med bara ett rödljus, där ingen hör dig skrika. Nej, bor du i Berlin måste du ta körkort i huvudstadens trafikstinna gatunät. Bor du på landet, tar du körkort bland diken och landsvägar. För det är väl där du bor du kommer att köra i din vardag? Alltså inget Falun för min del. Jag har nött Münchens gator och omliggande Autobahn i all oändlighet (dubbelt så många körlektioner som genomsnittet), min körlärare och jag vet allt om varandra och jag saknar honom fortfarande bredvid mig i bilen.
Grattis till mig i dag!!!