I Sverige avskaffades ni-formen helt flowerpower-året 1969. Vi är det enda landet i världen som officiellt har slängt ut niandet med en s.k. ”du-reform” och prompt satt folk och folk i ögonhöjd med varandra. Jag gillar vårt duande. Man behöver aldrig råka på problem när man använder sig av fel form eller helt enkelt inte vet vilken som är mest passande. Jag tar några exempel:
1. Ny granne i min ålder knackar på dörren. Jag har tagit emot ett paket åt henne:
Jag: Hallo, grüß dich.
Hon: Guten Tag, haben Sie ein Paket für mich angenommen?
Oops! I den situationen var det alltså fel av mig att dua och det blev mycket pinsamt när hon niade direkt efter mitt duande. Egentligen är det ok för unga att dua varandra. Nu råkar min nya granne vara en ytterst stel och formell människa som vill allt annat än att hamna på samma nivå som mig.
2. Grillfest hos en kompis. Hennes föräldrar är där. De envisas med att nia. Helt ok – de är äldre och jag har aldrig träffat dem förut. Problem: det känns konstigt att hålla på och nia på en grillfest med polare. För mig som svensk blir det lite jobbigt även om jag är van.
3. Någon skriver ett mail i stil med att de gärna vill ha en översättning eller artikel av mig. De skriver ”Hallo Linda”, men använder sedan varken du eller ni i mailet, t.ex. ”Skulle det vara möjligt att få en översättning till det och det datumet?” Ser rätt informellt ut, men här har jag problemet att man kan kombinera Sie-formen med förnamn. Jag bör alltså skriva tillbaka ”Hej förnamn” och sedan nia i resten av mailet. Fast här är jag alltid så osäker på om de egentligen inte menar att dua att jag försöker undvika tilltalet helt och svara i allmänna termer.
4. Niandet på firmor: Det är fruktansvärt svårt att välja rätt på en arbetsplats som är rätt informell, men där ingen erbjuder att dua. Där måste man säga Sie ända till personen i fråga ger en sin tillåtelse, vilket ibland kan bli lite knasigt, t.ex. när man är ute på firmafest och får dua bara hälften. Komplicerat som attans!
5. Lördag kväll, ute på gatan. Två ungdomar i 18års-åldern kommer fram.
De: Wissen Sie wie man zur U-Bahn kommt?
Jag: (suck)
I den situationen känner man sig urgammal. Man är en under 30-tant som ungdomarna artigt frågar efter vägen. Usch, vad jag hatar väluppfostrade kids.
För tyskarna är det här helt ok, de är vana. Flera av mina kompisar menar att det är skönt att behålla en språklig distans till personer man inte känner. Många tycker att IKEA-reklamen på TV är lite irriterande. Där duas nämligen TV-tittarna: ”behöver du nya möbler”, ”du blir inte besviken”, ”du kommer gillar IKEA:s möbler” osv. Det ska föreställa svenskt och personligt, men en del tycker att IKEA tar sig friheter.
I Sverige blir det allt vanligare att framför allt unga personer niar äldre. Det har att göra med att unga svenskar reser väldigt mycket och stöter på ni-formen i utlandet. Man anammar den och börjar använda den hemma, t.ex. när man möter äldre eller skriver formella brev. Ni-formen håller alltså på att importeras tillbaka till Sverige, vilket jag inte alls tycker är någon bra utveckling. Jag pratade med mormor om detta och hon menade att niandet på hennes tid var en lite nervärderande form att tilltala någon. Man visade personen i fråga att den inte var på samma nivå. För henne och förmodligen många andra i den generationen är niandet därför inte alls någon artighet. Jag tycker det är starkt att avskaffa en form som vi gjorde i slutet på 1960-talet och hoppas att svenskarna håller fast i du-formen som den korrekta formen för tilltal.