Bland det värsta med tyskan är nog att den är så förbaskat lik svenskan på många sätt. Självklart leder detta till en del dumma fel – jag tänker på klassiker som ”Ein Kopf Kaffee, bitte!” (kopf = huvud) eller ”ein Glas Öl, bitte!” (öl = olja). Visst var det praktiskt när man i början kunde komma långt med att svänga till det, helt enkelt tyska till svenska ord. Men efter ett bra tag här nere tycks den svenska och den tyska delen av hjärnan flyta ihop till gröt. Jag tänker på telefonsamtalet med mamma.
”Hej” på tyska heter ju ”Hallo”.
Ring ring!
Mamma: Hallå!
Jag: Hallo (här menar jag hej)
Mamma: Hallå? Hallå?
Jag: Hallå?
Mamma: Hallå?
Jag: Hallå … hallå?
Varpå mamma klickar mig i örat.
Båda hörde varandra, men ingen trodde den andra gjorde det. Ja så kan det gå!
Här ett foto från den totala språkförvirringen när jag försökte kommunicera på ryska med min svärfarmor i Isarel.