© 2009 Linda Ampelfrau_klein

Tankar om Anna Anka och hemmafruar i allmänhet

Jag har inte kunnat undgå att en viss Anna Anka tydligen retar gallfeber på Sveriges befolkning för tillfället. Jag har inte sett programmet, men det fruktansvärda tycks vara att en svensk kvinna lever brutalt lyxliv som hemmafru åt amerikansk kändis. Gäsp, finns det inget annat att brusa upp över?

Det stora problemet jag har med den här debatten är att vi svenskar ser ner på hemmafruar. Inte bara hemmafruar som Anna Anka utan helt vanliga svenska tjejer som vill vara hemma med barnen. En kvinna som får barn i Sverige bör så snabbt som möjligt lämna ungen på dagis och ge sig ut i arbetslivet på minst 75 procent – oavsett om mannen tjänar tillräckligt eller inte. Det kryllar av dagisplatser, det finns ingen anledning att vara hemma. Bara ordet hemmafru skär i folks öron. Min mamma var hemmafru ganska länge och fick nästan skämmas när hon presenterade sig på föräldramötena, mamman till min bästis löste problemet genom att kalla sig trivselkonsulent istället. Till och med min mormor bemöttes på sin tid av höjda ögonbryn för att hon aldrig tog någon anställning.

Jag är helt säker på att många moderna kvinnor gärna skulle vara hemma längre med barnen, men att bli försörjd av sin man är något som inte ses med blida ögon i Sverige. Det är ett riktigt tabu som man måste skämmas för.

Här i Tyskland (och i många andra länder också för den delen) är det en självklarhet att man tar hand om varandra inom familjen. Jag och min man har t.ex. inte varsitt konto och delar restaurangnotor hit och dit. Vi har en gemensam pott. Det är inte orättvist mot den som tjänar mer, det är ett ganska naturligt system – bortom ”ditt och mitt”. I Sverige skulle det vara otänkbart. Där knusslar man, var och en spar på varsitt håll. Kvitton samlas i burkar osv osv.

I Tyskland finns det för få och för dyra dagisplatser och knappt några deltidstjänster, många tvingas mot sin vilja att bli hemmafruar. I Sverige däremot har vi ett samhälle där det är fult att vara hemma med sina barn. Jag vet av väninnor som varit hemma längre att man ständigt måste förklara sig. Det gör mig ledsen. Jag tror detta belastar många. All denna press att vara en perfekt, jämställd kvinna som aldrig skulle låta sig vara beroende av någon annan.

Anna Anka ser på situationen med sin egen logik:

I Sverige är det tillåtet att förfalla, bara man fångar en man. Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov. Många svenska män måste undra varför de gifte sig – och det är inte underligt att så många väljer att skilja sig.

Nåja … :)

Foto: © Stuelpner / www.pixelio.de

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>