När jag bodde i Umeå trodde jag alltid att jag skulle frysa ihjäl. Snö i maj? Det hade jag aldrig upplevt i uppsalatrakten. Inte heller en kolvart, stjärnbeströdd himmel tidig eftermiddag när jag i minus 30 grader cyklade (!) hem från universitetet. Nej, jag måste till lite sydligare breddgrader, tänkte jag. Ett svinkallt alplandskap var förstås inget alternativ. Snarare var min 20-åriga hjärna uppfylld med tillräckligt ”King of the World”-tänkande att jag såg min framtid i en bungalow på en tropisk strand, där jag skulle sitta och skriva intellektuellt krävande bestsellers.
Det blev ingen strand, men 10 år senare är jag bra sugen på att ta upp den drömmen. Hörde häromdagen från Umeå att det inte har snöat där uppe. Och här sitter jag, i ett svinkallt München, där regn och snö avlöser varandra och jag är konstant nedkyld. Har druckit säkert 15 koppar te i dag och har packat upp kassen med halsdukar.
Ljuset i mörkret är att adventsmarknaderna snart stundar. Jag bara älskar alla Christkindlmärkte med sina små sagolika stånd som byggs upp på varenda torg i hela stan. Ingen kommer att pimpla så mycket spetsad Glühwein som jag i vinter.