DE(MUC)

Jag tror jag befinner mig i en otursloop. Först får man en prick i registret och måste tillbaka till körskolan på grund av en cykeltur mot rött. Sedan knackar TV-licens-grabbarna från tyska motsvarigheten GEZ på dörren. Ingen fara, tänkte vi – vi är nämligen bland de få i vänskapskretsen som betalar denna avgift. Men tror ni inte att vi åkte dit ändå. Så här gick det till:

Knack knack på dörren.
Min man öppnar.
GEZ-gubbe 1: “Guten Abend, vi kommer från GEZ. Först och främst ett stort tack för att ni alltid betalar TV-avgiften i tid.”  
Min man: “Jovisst gör vi det. Men själv tittar jag nästan aldrig på TV. Jag har eget företag och jobbar nästan dygnet runt.”

(MISSTAG I KVADRAT!!!!)

GEZ-gubbe 2: “Eget företag? Har Ni bil?”
Min man: “Eh… ja, det har jag.”
GEZ-gubbe 1: “Då tror jag vi får ta och komma in och skriva räkning. Ni betalar nämligen ingen GEZ-avgift för bilen. Det måste egna företagare göra.”

Gubbarna stövlar in i vardagsrummet och drar upp räkningsblocket. Nu ska det kasseras pengar.

GEZ-gubbe 2: Hur länge har Ni haft bil?
Min man: “Gulp, svälj, harkel … sedan 2003.”
GEZ-gubbe 1 (med ögonblinkning): “Ni menar 2008? Hehe … jag skriver en räkning för månadsavgifterna 2009.”

90 euro gick det kalaset på. 

Jag som alltid hoppats på att de skulle knacka – så att man stolt kan säga: “Titta efter i pappren. Där ser ni att vi betalar”. Tji fick jag. Nu betalar vi alltså två avgifter till Tysklands dammigaste förvaltningsapparat med världens längsta namn: Die Gebühreneinzugszentrale der öffentlich-rechtlichen Rundfunkanstalten in der Bundesrepublik Deutschland (GEZ).

Foto: GEZ-reklamkampanjen www.natuerlich-zahl-ich.de