DE(MUC)

I Tyskland finns det en stor dödssynd: Att shoppa föremål eller mat på den heliga vilodagen söndag. Därför har Berlin fått smäll på fingrarna av den tyska författningsdomstolen Bundesverfassungsgericht. Brottet? Söndagsöppet i advent, vilket det är slut med nu. Hände Weg vom heiligen Sonntag! Även i Berlin, där lagen om söndagsöppet liberaliserats som starkast i hela landet. Här i extremkristliga Bayern skulle bara tanken på en öppen adventsöndag vara helgerån.

Författningsdomstolen i Karlsruhe har klubbat sitt beslut: Söndagsöppen advent i Berlin är ett brott mot den tyska grundlagen, där det finns något som kallas „Sonntagsschutz“ och innebär att söndagen inte får vanhelgas. Det är kanske inte svårt att gissa vem som anmält ärendet till domstolen – kyrkorna förstås, både de evangeliska och katolska. Går inte folk i kyrkan på söndagen så ska de banne mig inte gå i affärer heller.

Jag har alltid haft svårt att förstå det här med stängt på söndagar. Kyrka och stat är ju i Tyskland separerade, något som räknas som en viktig del av demokratin. Ändå pekar författningsdomstolen i det här ärendet på sön- och helgdagar som ”Tag der Arbeitsruhe”, en dag då man av ”religiösa och personliga anledningar” ska vara hemma och ta det lugnt. Arbetstagarna ska skyddas heter det.

Kyrkan gläder sig och ser beslutet om den fortsatt stängda söndagen som en seger mot kommersen.

Jag sliter mitt hår – igen. Den påtvingade vilodagen innebär nämligen stress. Inte för pensionärer, barn, rika eller arbetslösa. Nej, för alla personer som har ett vanligt jobb, barn på dagis och allmän tidspress. Det är nämligen denna del av befolkningen som på lördagen måste hinna allt – handla mat, köpa batterier, kläder, julklappar osv osv. Jag minns när jag flyttade till Tyskland. Då stängde alla affärer redan klockan 16 på lördagar. Det var stressigt kan jag lova. Nu har man åtminstone förlängt öppettiderna till klockan 20.

Jag tycker att man som individ själv ska ha rätten till att bestämma när man vilar och inte. Men det här med vilodagen är djupare rotad än man tror. Jag minns min chef på förra jobbet. Han var bara runt 30, men menade att det är bra att staten föreskriver en dag då man inte kan göra någonting. Då tvingas man till att ta det lugnt. Hmm … luktar katolsk indoktrinering i mina öron. Och om det där med påvtingad vila fungerar tvivlar jag på. Om inte annat jämnas denna vila ut med den klassiska stressen ”Scheisse, vi måste handla mat till i morgon.”