I morgon åker jag och min man till Sverige för nio dagar. Det har ju faktiskt blivit jul igen. Och det märks här i stan: Jag var på gågatan Kaufingerstraße i dag för att köpa någonting fint till min systerson. Så här drygt en vecka före julafton är folk redan som galna. Påstunga tanter och parfymerade fina damer trängs med svettiga tonåringar och irriterade äkta män i kassornas långa köer. Hjälp! Jag är så glad att de vuxna i min familj inte ska byta julklappar i år. Julklappar är ju just bara ett byte – av pengar. Det egentliga värdet handlar ju om att umgås. Därför har jag faktiskt helt undgått julklappsstressen.
På kvällen var vi och åt på min favvo bland the bayriska Gaststättena – Paulaner am Kapuzinerplatz. Om ni vill äta traditionell husmanskost i världens finaste lokal måste ni gå hit. För tillfället är hela restaurangen fint julpyntad och stämningen med tända ljus, svart-vit-rutigt golv, blänkande kopparölfat och höga väggar är för mig något av det bästa i traditionell väg man kan hitta i München.
Det är synd att vi i Sverige inte satsar mer på husmanskost. Ute på landet dominerar dålig pizza och svettiga hamburgare. Det där traditionella försvinner liksom. Här nere har husmanskosten en så hög ställning att det ofta är lättare att hitta Käsespätzle eller Schweinsbraten än MacDonalds-käk. För oss vegetarianer är det förstås lite svårare. På menyn har t.o.m. den vegetariska delen rubriken ”Fleischverweigerer” (köttvägrare), vilket är rätt talande.
Efter maten knallade jag iväg till körskolan och satt av mina sista tre timmar. Vi avslutade seminariet med att prata om hur viktigt det är att ingen av oss går mot rött. Att gå mot rött är i Tyskland samma sak som att cykla eller köra bil mot rött. Skulle vi gå mot rött under den förlängda provtiden ligger vi ännu mer illa till.
När jag senare skulle gå hem stannade jag förstås vid rödljuset utanför. Vad händer? Två män i åldern 40-45 börjar driva med mig för att jag … ja just det … stannade vid rött. De ställde sig mitt framför mig och härmades och gjorde sig lustiga över hur rädd jag måste vara. Efter 15 timmar pina och Aufbauseminar kan jag lova er att jag exploderade. Aldrig har ordet ”Arschloch” suttit bättre till. Jag förklarade för båda hur det är att befinna sig i prövotid och att gå på Aufbauseminar. Sedan bad jag båda två att dra åt helvete och brinna riktigt ordentligt där. Tja … snacka om slumpen. Jag har aldrig förut blivit retad av någon för att jag stannat vid rött. Och för en månad sedan hade jag nog inte brytt mig. Men fem minuter efter mitt sista Aufbauseminar var bägaren bara för full … jävla Arschlöcher! 
Foto: © Rainer Sturm/ pixelio