DE(MUC)

I går landade vi i München och kisade förvånat upp mot en strålande sol. Marken var snöfri och luften så klar att det gick att se Alperna från Autobahn. Vilken kontrast: I nio dagar har vi nämligen kuskat runt i Sverige och det var länge sedan jag upplevt en jul så vit och så kall. Jag får leta i minnet och gå tillbaka ända till 1980-talet för att hitta de där bilderna av snötyngda träd, vita landsvägar och froststjärnor på fönstren.

Vi anlände med två timmars försening på torsdagen för en och en halv vecka sedan. Trofasta alltid-ställa-upp-mamma väntade på Arlanda. Dagen därpå lånade vi hennes bil och åkte tillbaka till Arlanda för att flyga till Umeå, där vi var bjudna på bröllop. Det var tur att vi inte flög direkt från München till Umeå på fredagen. Många gäster hade sådana förseningar att de missade det anslutande flyget och fick köpa nya, svindyra flygbiljetter upp till Norrland. Där uppe var det runt minus 18 grader så det blev ett präktigt vinterbröllop.

Efter bröllopet bar det av till Arlanda igen. Vi hade åter igen tur och hade bara en timme försening. Mindre tur hade vi på långtidsparkeringen. Vi grävde nämligen fram fel bil ur det över en meter tjocka snötäcket. Nästan en halvtimme tog det innan vi upptäckte att vi svettats över en Volvo och inte en Saab. Suck!

Resan gick sedan hem till pappa. Dagarna därpå åt vi jättegott julbord på Forsmarks värdshus, hälsade på syrran i Norrtälje (se oss på bilden till vänster), hade galen middag med mina finaste och roligaste släktingar moster Maria och kusinerna Daniel, Maddie och Tobbe, grattade mormor på 83års-dagen, kollade på Kalle Anka, åt extremt mycket julmat, gick på julotta, åt julfrukost, höll på att köra på ett rådjur och firade jul så traditionellt som det bara är möjligt.

Hela resan präglades av Saschas sökande efter de berömda svenska älgarna. Vi åkte flera mil om dagen genom vild, svensk landsbygd. Ändå fanns inte en älg i sikte. Sex rådjur fick vi syn på den sista dagen. Och en hare (som tyvärr följdes av en jägare med hund). Men älgarna lyste med sin frånvaro, vilket har fått min stackars djurvän till man att tro att vi svenskar komplett har utrotat älgen. Tja, jag vet inte vad jag ska säga. När jag var liten tyckte jag att man såg älg hela tiden. Vi hade i alla fall kameran i högsta hugg i fall någon fyrbent svensk kamel skulle visa mulen. Fick i alla fall några fina landskapsfoton.

Jag bara älskar det här kortet. Sascha försöker roa en något svårflörtad Max (min systerson). Det var första mötet mellan dem båda.

Flyget hem var fullproppat med skidturister på väg till Alperna. Usch, vad jag hatar att flyga. Folk blir liksom som djur och tappar allt folkvett. De får panik om deras stora väska inte får plats i facket ovanför och knuffas bakifrån för att tränga sig före ut ur planet. Sedan står alla ändå bredvid varandra som dumma apor i väntan på bagaget. Alltid samma visa och på julen är människors dumhet extrem.

Det var som vanligt väldigt tråkigt att åka ifrån Sverige. Jag saknar alltid alla så väldigt mycket. Samtidigt var det skönt att komma hem hit igen. Jag har gått upp två kilo på bara nio dagar, magen fungerar inte riktigt som den ska och jag har blivit bikarbonatberoende på väldigt kort tid. Tacka vet jag gamla husmorstips!

Snart är det dags för 2010. För vår del är det brakfest i Glockenbach som gäller den dagen. Men fram till dess ska jag ta det lugnt, ta igen lite jobb, skriva lite och blogga. För det är ju faktiskt det som julen går ut på: Att varva ner.