Att vara artig är något riktigt svenskt. Vi lämnar företräde på alla möjliga plan i livet och försöker alltid att spela fair play. Det är kanon på alla möjliga sätt, men här nere missuppfattas det rätt ofta. Jag är säker på att svenskar i andra länder också gör denna erfarenhet.
Jag fick ett samtal från en kund som ville höra efter om jag har tid för fler projekt. Valet stod mellan mig och en annan kollega. Mitt överkorrekta och idiotiska svar var att jag ”mer än gärna gör fler projekt”, men att jag ”förstås inte vill göra kollegan besviken”. Och så där malde jag på. Ändå tills min kund menade att hon låter kollegan bestämma. Ups! Eller rättare sagt – scheisse.
Jag lade på luren och satt i fem minuter med äkta ångest. Sedan svalde jag ångesten samt mitt svenska jag-är-snäll-och-rar-och-tänker-på-alla-andra-först-beteende och ringde upp kunden igen. Jag svamlade något om att jag hade behövt fem minuter att tänkte efter och att jag förstås vill ha uppdraget mer än någonting annat, att jag kommer att klara det bättre än någon annan och att jag hoppas att hon väljer mig framför min kollega. Usch, vad jag hemsk jag kände mig. Men min svenska approach i första samtalet uppfattade som att jag lämnade företträde, vilket jag ju inte alls menade med mitt veliga och ödmjuka sätt.
Men jag lovar: Det sitter djupt rotat i ryggmärgen att alltid vara så där svenskt snäll. Det spelar ingen roll att jag själv tycker att det låter korrekt och schysst. Här låter det som ett ”tack, men fråga alla andra först”. Som tur är lyckades jag styra upp det. Ska ha ett samtal senare i dag om hur vi ska göra. Den här gången är jag förberedd.
Bild: Mina tyska vänner tycker att den här bilden av mig motsvarar deras bild av Sverige perfekt. Därför tycker jag att den passar in här. 