© 2010 Linda schwanger_klein

Diskrimineringen av mammor i Tyskland

Att det inte är lätt för tyska mammor i arbetslivet är ingen hemlighet. Ändå får jag ståpäls à la Gunde Svan när jag läser en artikel om problemet i tidningen Zeit. I början av artikeln berättas om en kvinna på en reklambyrå i Kiel. Efter att hon berättat för sin chef om sin graviditet upphörde man att  planera in henne i några som helst projekt. Hon hade plötsligt inte längre en enda arbetsuppgift. Dagarna i ända läste hon istället böcker och tidningar, surfade på Internet och förberedde sig inför förlossningen. Vid något enstaka tillfälle fick hon korrläsa någon flyertext. Inget annat. Anledningen: Hennes chef menade att en kvinna som får barn ändå inte kommer tillbaka till jobbet.

För många kvinnliga akademiker i Tyskland betyder en graviditet det definitiva avskedet till jobbet. Väldigt få företag erbjuder nämligen deltidsansanställning. ”Det har vi aldrig haft förut” säger många och de kvinnor som inte är redo att återuppta en heltid efter ett halvår tvingas sluta helt. Enligt institutet för arbetsmarknadsforskning befann sig år 2006 endast 14 procent av kvinnorna i ledande positioner i deltid. 84 procent av deltidsjobben innehas av kvinnor enligt landets arbetsförmedling.

I samma artikel presenteras en 33-årig kvinnlig advokat vid namn Jutta. Hon berättar att hon ofta varit med om att kvinnliga kollegor fått barn och aldrig mer kommit tillbaka till jobbet. Själv ville hon inte ge upp sitt yrke. Hennes mål var att jobba sig upp i ledningen. Redan vid anställningsintervjun hörde hon sig för om dessa möjligheter. Jo, inga problem. Barn valde hon därför att vänta lite med. Först skulle hon göra karriär. Då kom magplasket: Kvinnor släpptes bara in i ledningen efter 44 års ålder och barnlösa.

”Man väntar ut kvinnornas biologiska klocka”, konstaterar hon besviket.

Jutta valde därför att äntligen skaffa barn. Fem månader efter förlossningen erbjöd hon företaget att komma tillbaka 25 timmar i veckan. Barnflickan var redan anställd. Men företaget ställde sig på tvären. ”Om en börjar med deltid vill alla” gnälldes det i korridoren. ”Sekreterare kan jobba deltid, men inte advokater” osv. Valet stod åter igen mellan heltid eller avsked från jobbet. Åter igen valde en kvinna det senare alternativet. Jutta tog avsked från sin chef med följande ord: „Jag hoppas att Er dotter får en chef som Ni“.

Deltid är mycket dåligt ansett i Tyskland. Det viktigaste är att vara närvarande, att ta del av allt som händer i en firma, all stress, alla problem, allt ansvar. Deltid räknas som en smitning från ansvar. Och deltid är som svårast på de företag, där män dominerar. Kvinnor på mansdominerade företag är också tillbaka på jobbet snabbast.

Mitt hjärta svider när jag läser vidare om 37-åriga Stefanie i södra Tyskland som lyckades förhandla sig till en deltid på 2,5 dagar i veckan. Ett halvår efter förlossningen var hon tillbaka på kontoret. Men hennes arbetsuppgifter fanns inte längre kvar. Ett externt företag hade tagit över dem. Istället tilldelades hon arbetsuppgifter som krävde att hon flög hemifrån måndag morgon klockan 6 till Rheinland och kom tillbaka först på onsdagen. Bäbisen tog hon med sig. Som tur var bodde hennes föräldrar i Rheinland och de tog hand om barnet när hon arbetade. Det visste inte hennes chef. Stefanie säger själv att hon tror hon fick just det jobbet därför att man trodde att hon inte skulle klara av det.

Ett år senare fick hon sitt andra barn. Strax innan det vara dags att komma tillbaka till jobbet en andra gång fick hon ett brev, med beskedet att deltid inte längre var möjligt på hennes företag.

En personalare på Stefanies firma berättar i samma veva att en gravid kvinna inte längre planeras in som arbetskraft.

Två av de tre kvinnorna har i dag startat eget.

Det gör så ont att läsa om diskriminering av det här slaget – särskilt när man kommer från barnföderskornas land Sverige. I Sverige är det så otroligt självklart att ha både karriär och familj. I Tyskland råder en mentalitet där detta anses vara att både ha kakan och äta upp den. Antingen eller.

På ett av mina förra företag såg jag tendenser åt det här slaget. Bara en av kollegorna hade barn. Hon jobbade deltid. Ofta glömde man att räkna med henne, hon var liksom inte där på riktigt. Ändå hade hon jobbat där i många långa år innan hon fick barn. Jag tyckte alltid lite synd om henne. Hon kände sig nog ofta utanför.

Foto: © Alexandra Bucurescu/ Pixelio

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>