Min uppväxt präglades av serietidningar. Jag prenumererade på Spindelmannen, Starlet, Knasen och Fantomen och två om året åkte vi till seriemuséet i Halland. Jag vet inte om det fortfarande finns kvar, men på 80-, och 90-talet semestrade vi alltid i Falkenberg och åtminstone ett besök på Ullared var standard. På vägen dit stannade vi på seriemuséet och köpte serier för 3-5 kr styck. Jag och mina syskon hade varsin kasse full. I syrrornas kassar dominerade Barbie och My Little Pony. I min fanns en salig blandning av Batman, MAD, 91:an, Lilla Fridolf, Buster, Dracula och en massa andra klassiker. När tidningarna var utlästa åkte vi tillbaka och bytte dem mot nya inför bilresan hem till Uppland. Det här var en riktig familjetradition och det finns många kort, där jag stolt poserar på fantomentronen.
För Fantomen var min seriehjälte nummer ett, ingen serietidning fick hänga med så länge som han. Och filmen som kom i mitten på 90-talet var för mig som megafan en extrem besvikelse. Där lyckas ju till och med iprenmannen bättre med att fånga stämningen i sin aktuella fantomeninspirerade reklamsnutt.
Nåja … vad som irriterar ett gammalt blått trikåhjärta riktigt ordentligt är att bo i ett land, där inte en kotte känner seriehjältarnas hjälte. Jag har under mina snart nio år inte en enda gång träffat en person i min egen ålder som har läst Fantomen. Tidningen har getts ut i landet, men har aldrig fått samma genomslagskraft som i Sverige. Gång på gång konstatera att de tyska barnen helt går miste om dessa härliga djungeläventyr.
När jag frågar min man vilka serier han läste som liten är svaret Asterix & Obelix, Kalle Anka och Musse Pigg. Och under 25 år på 70- och 80-talet var Das YPS-Heft den starkaste tidningen för barn med pyssel, seristrippar och en s.k. gimmick i varje nummer. Fantomen hade min man aldrig hört talas om innan jag kom dragandes med mina gamla nummer.
Foto lånat av: www.fantomen.com