Nu har jag alltså varit i Frankfurt am Main, Tysklands bankstad, 664 000 invånare och bundeslandet Hessens största stad. Frankfurt räknas även som ett av Europas viktigaste finansiella centrum. Här finns ju bl.a. den europeiska centralbanken. Det var därför med många förväntningar jag gav mig iväg. Förvisso skrev tyska bloggaren Milzwurst Deluxe en gång att hon i Frankfurt upplevt saker som hon bara får bort ”med hjälp av delfinterapi” (tydligen var offentligt kissande och bajsande del i traumat) och jag har hört av många att den grå massan av bankanställda kostymnissar är outhärdlig i längden. Ändå tyckte jag att det skulle bli spännande.
Min resa börjar med att jag blir utkastad ur bilen jag åkte med någonstans i centrala Frankfurt (mer om denna resa senare). Det första jag lade märke vid i Frankfurt var att människorna inte är speciellt hjälpsamma. Av sex personer jag frågade om vägen till centralen rynkade fem på näsan och höll upp handen som om jag hade spetälska. Sedan rusade de vidare med sina portföljer. Det slutade med att jag fick ringa Sascha hemma i München och han guidade mig med hjälp av en karta på nätet.
Själva stadskärnan är inte direkt spektakulär. Några bankskrapor står utspridda här och var, resten av byggnaderna är gamla eller halvgamla. Vackert är det inte.
Lite grafitti hittade jag i alla fall, det som jag saknar i München och älskar i Berlin.
På kvällen ser allt lite häftigare ut.
Europeiska centralbanken.
Till min stora besvikelse blev det ingen sen lunch på Kleine Anna, den berömda smörgåsrestaurangen i Frankfurt. Brödet var slut. Så jäkla poppis är stället. Verkligen snöpligt. Istället gick jag på restaurangen i operahuset. Där var jag bara tvungen att beställa rätten som hette (hör och häpna) ”Grön sås med potatis och kokta ägg”. Och det var mycket riktigt en mintgrön sås som täckte hela tallriken samt några potatisklyftor och ägghalvor.
Anledningen till att jag for till Frankfurt var ju främst för att träffa Catriona, som var min chef på hotellet jag jobbade på efter studenten. Vi hade inte setts på nästan 11 år eftersom vi helt tappat kontakten. När hon flyttade för ett tag sedan hittade hon ett gammalt brev från mig och lyckades leta rätt på mig. Jag hade en jättefin tid i Irland och jag har alltid tänkt att det skulle vara roligt att träffa Catriona igen. Det var verkligen härligt att ses igen.
Först gick vi och tittade på ”Magic of the Dance”, där en av Catrionas kompisar dansade irländsk dans (ni vet det där klapprandet). Jag måste säga att det inte var så bra som jag hoppats. Storyn var väldigt smörig och de amerikanska stepparna som kom in på scenen då och då med lite halvtaskiga stand-up-nummer passade inte in så bra. Men visst var dansarna duktiga. Några hade dansat i den berömda produktionen Riverdance. Dessutom slapp vi betala så jag ska väl inte klaga för mycket.
Dansarna slet i alla fall där uppe på scenen.
Men publiken var väldigt lam. Nästan ingen klappade i händerna, ett fåtal vågade sig på stående ovationer i slutet och i pausen såg de flesta rätt uttråkade ut.
Vi hade i alla fall lite roligt backstage. Här Catriona med sin kompis Kelly, verkligen en jätterar tjej.
Catriona visade att hon också lärt sig irländsk folkdans i skolan.
Självklart blev det Irish pub (O’Reillys)efter föreställningen. Här häckade väldigt många businessmän i kostym, många rätt fulla. Kvällen var annars jättetrevlig. Jag höll mig till irländsk cider som jag älskar. Att professionella dansare kan röka och dricka så mycket 
och ändå gå upp på scenen dagen är dock för mig en stor gåta. I alla fall blev vi kvar på puben till klockan två på natten. Då blev vi utkastade på det mest otrevlig sätt. Ja, inte för att vi betedde oss illa eller så. Nej, man stängde två och ville inte låta folk dricka upp. Att man serverat drinkarna två minuter i två spelade ingen roll. Knepet för att få folk att gå var enkelt: Dörren öppnades på vidgavel och vid minus 10 grader blir det lätt otrevligt kallt. Folk begav sig då längre in i lokalen varvid bartendern kom jagandes med de hätska orden ”I opened the door so that you would leave. Please go.”
Här kände jag nog lite att det blev för mycket otrevligt på en dag.
Eftersom irländare inte ger sig vad gäller att festa och ha kul letade man snabbt upp en bar som hade öppet hela natten – en helt smaklös brasiliansk bar med ballonger i taket och jukebox.
Där stannade vi hela natten. Varje försök från min sida att gå hem var lönlöst. Och när man inte har träffat en vän på 11 år kan man ju faktiskt inte gå hem till hotellet och sussa kudden, hur trött man än är.
Vad spelades mest på jukeboxen? Riverdance förstås.
Och så dansades det riverdance.
Strax efter klockan sex på morgonen fick jag med mig Catriona hem till hotellet.
Jag hade helt klart jättetrevligt i Frankfurt am Main, men det berodde på människorna jag träffade. Staden själv är grå och människorna likaså. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo där. Jag tycker liksom att det saknas värme.
