För ett tag sedan orerade jag ju här på bloggen om hur himla praktiskt det är med ”Mitfahrzentrale” och hur toppenbra jag ordnat resan till Frankfurt – samåkning i bil dit, med tåg hem. Det var första gången jag reste på det här viset och definitivt den sista.
Klockan sju på morgonen stod jag på Hauptbahnhof i München och väntar på att kvinnan vars namn jag glömt eller förträngt skulle komma och hämta upp. En 25-årig backpacker som hette Lukas skulle också med i bilen. Han skulle ta flyget från Frankfurt till Rio. Bilen kom och kvinnan, som visade sig vara Business-Frau av någon sort, beordrade oss båda att sätta oss i bak. På golvet i mercan hade hon lagt ut kartong så att vi inte skulle smutsa ner. Telefonerna skulle stängas av så att hon inte skulle tvingas utsättas för någon onödig bestrålning från baksätet.
Ut på Autobahn. Kvinnan säger inte ett ord under hela resan. Lukas är desto mer pratglad. Vi sitter i baksätet och gaggar om det mesta: yrkesval (han var snart färdig läkare), resor, språk, familj, litteratur, Southpark eller Simpsons osv osv. Vår chaffis är märkbart irriterad där framme. Hon hade nog tänkt sig att vi skulle sova sött i tre timmar. Därför kastar hon stränga blickar i bakspegeln när Lukas drar upp en macka ur en påse och hon vrider sig om vid minsta rörelse från baksätet.
Efter halva resan stannar hon vid en mack.
”Vill ni inte sträcka på benen?” frågar hon med en irriterad ton på rösten och vi hoppar ur bilen.
När vi stigit ur bilen låser hon den (!) och går iväg mot toaletten där hon är borta ganska länge. Vi står vid bilen utan jackor och fryser. Jag undrar stilla om hon var rädd att vi skulle stjäla bilen.
Hon kommer tillbaka, vi sätter oss i bilen och vi åker iväg. Åter igen säger hon inte ett ord.
Väl framme i Frankfurt stannar hon tvärt, ber oss stiga ur bilen, slänger ur vår packning. Utan att titta på oss försvinner hon med ett ”tschüss”. Förmodligen ville hon inte vara trevlig i fall någon av oss skulle komma på tanken att vilja åka med igen.
Jag bestämde mig i alla fall för att aldrig åka med någon främmande person någonsin mer i mitt liv.
För hemresan skulle jag dela en tågbiljett med en Annika, vilket också gick åt pipsvängen. Tre timmar innan tåget går ringer hon. En buss har blivit inställd och hon kommer inte att hinna med tåget. Jag rusar till centralen i Frankfurt för att ordna med hemresan, vilket blev stressigt, men gick bra och jag behövde bara betala runt en tia mer.
Resan hem var en mardröm. De snabbaste tågen i Tyskland är ICE (Intercity-Express). De stannar bara på större orter och går snabbare än alla andra tåg. Tyvärr är biljetterna extremt dyra, ofta kostar de mer än en flygbiljett. Därför åkte jag ”vanliga” Regionalbahn hem, vilket innebar två byten med stopp i Würzburg och Treuchtlingen. Regionalbahn stannar ÖVERALLT och måste dessutom stanna och lämna företräde för ICE-tåg. Den som betalar mer måste ju komma fram snabbare. Min resa tog sex timmar och jag lovar att jag var mör när jag kom fram.
Ibland är bilen bara en välsignelse.