Efter långa månader av tjocka snömoln tittar man plöstligt upp på himlen och upptäcker att något där uppe tittar tillbaka: stjärnorna. Jag älskar stjärnorna och saknar ofta den där otroliga stjärnströdda vinterhimlen jag brukade sitta och titta på innan jag gick och lade mig när jag var liten. I stan ser man ju sällan stjärnorna så bra. Kanske blir man därför ännu gladare när man väl upptäcker dem.
Det härliga med att vara gift är att man ställer upp för varandra och gör riktigt trista saker ihop istället för att köra sitt eget race hela tiden. Därför följde jag först med till biltvätten, där Saschas lilla bäbis fick sig en riktig lyxdusch med tillhörande fön och polering. Jag vet inte om det bara är tyska män som flänger så här ofta till biltvätten, men bilarna här nere är trofasta familjemedlemmar som måste skötas om på bästa sätt. Jag röstar alltid för att åka till biltvätten, där man får sitta kvar i bilen. Då kan man ju alltid ha det varmt och gott och titta på löddret, men biltvättsexperten i familjen säger att just den här tvättomaten har de mest skonsamma borstarna för lacken. Hmmm …. hittar han på det för att jag inte ska gnälla? Jag brukar ju gå på det mesta.
(Appropå so was kommer jag på en sak: När jag var liten tältade vi i familjen på Gotland några gånger. När vi låg där i tältet och skulle sova tidiga kvällar blev jag alltid avis på de lekande barnen jag hörde genom den tunna tältduken. Varför fick de vara vakna och jag skulle sova? Då drog mamma till med superlögnen att dessa barn och deras föräldrar är vakna på natten och sover på dagen så jag behöver inte alls vara avundsjuk. Och tänk, jag gick på det och trodde i många år att det finns barn som lever enligt en annan dygnsrytm. Sabla morsan!)
Sak samma! Efter biltvätten tillbringade vi en lång kväll i Harlaching (en väldigt lugn stadsdel vid Isar, mellan Giesing och Grünwald). Det var där jag upptäckte stjärnhimlen. Mina svärföräldrar bor där och deras dator pajade häromdagen. Och eftersom vi lever i tider då inte ens personer närmare 70 klarar sig mer än en dag utan Internet skyndade vi iväg för att hjälpa.
Jag drack japanskt te med Saschas mamma …
… och slappade på soffan medan min make och Schwiegerdad slet med datorn.
Ja, en sån där äktenskaplig och lite halvtråkig grej man gör ihop just eftersom man är ett team! 
4 Comments
Har jag sagt det????? Du bara hittar på din rackare.:)
Nä, tänk för att du har det! Jag har minne som en elefant, så det så!
Jag protesterar!!
Det kan du göra hur mycket du vill! Jag har nämligen rätt!