Jag är oroad vad gäller min egna lilla oas i München. Glockenbach förvandlar sig långsamt till en skugga av det som en gång utmärkte området. Man märker det på gatan och det skrivs om det i alla tidningar: yuppie-invasion är på gång. Det alternativa och egna håller på att ätas upp av det faktum att Münchens schickeria som man kallar dem, de rika och kokainsnörvlande, med blå uppfälld skjortkrage och inställningen ”man kan köpa allt” har upptäckt Glockenbach.
Redan förra sommaren reagerade jag på mäniskorna man mötte på gatorna: Mammor med päls och dyraste barnvagnar sörplade kaffe på nyöppnade trendiga, caféer. Grabbar i porsche, med gelehår, bräkte i mobiltelefoner om sina fina jobb även på mitt stammhak Hey Luigi. Det öppnas nya caféeroch coffee shops bredvid lika nya nagelsalonger, men alla är så där blanka, välpolerade och coola. Det öppnar inga små kneipen mer, dit man kan gå som man är och bara vara. Det intresserar nämligen inte Münchens elit. Jag läste i Süddeutsche i dag att man på snabbmatstället Curry på Fraunhoferstraße kan få tryffelmajonäs och champagne till sina pommes frites. Det är så att man kan spy.
I slutet på januari tvingades Café King att stänga. Nu är två barer jag förra året listade som Münchens bästa (se här) borta: die Trinkhalle och Café King. Där Café King stod ska lyx-bostadsrätter byggas. Långsamt äts stadsdelen upp av rik mainstream. På Blumenstraße har alla konstnärer på nummer 28 kastats ur sina ateljéer och stans bästa klubbelektro-klubben Registratur tvingades stänga. Nu saneras byggnaden och reklambyrån Heye & Partner ska flytta in i lokalerna. För något år sedan öppnade klubben Paradiso på Rumfordstraße med röd matta och VIP-rum. Här trängs alla som i vanliga fall häckar på elitklubbar som P1, Pacha, Baby och 089. Jag har aldrig gått dit och tänker inte göra det heller. Även Flashbox, där jag var i lördags, hade touchen av en helt annan stadsdel. Och gästerna var allt annat än Glockenbach-locals.
Hyrorna har stigit till det oförskämda, priserna likaså, Strenesse ska öppna på Gärtnerplatz, några dyra franska möbeltillverkare likaså. Det känns förlorat. Lika förlorat som Prenzlauer Berg i Berlin eller 60-talets Schwabing här i München. För med pengar kan allt köpas, exploateras och lämnas åt sitt öde.
Det fanns en berömd grafitti i Glockenbach: Nur tote Fische schwimmen mit dem Strom stod det (bara döda fiskar simmar med strömmen). Även den väggen är nu riven till förmån till dyra lägenhetshus. Här i stan är strömmen nämligen väldigt stark. Det verkar som om München snabbare än många trott åter igen kommer att sakna en fristad för alla som inte orkar med det ytliga scenlivet med inställningen sehen und gesehen werden. Kanske Giesing blir nästa inne-stadsdel. Jag tror inte så mycket på Westend.
Kanske var det självklart att schicky-micky-München skulle erövra Glockenbach som ligger så fantastiskt till vid Isar, mitt i stan. Det var för bra för att vara sant att det inte skulle hände. Kanske de kreativa, de homosexuella och de helt vanliga kämpar emot, men just nu ser det rätt mörkt ut. I München styr uppenbarligen pengar, trender och dålig smak.
Det gör mig så jävla förbannad.
Bild av Gärtnerplatz: © Kigoo Images/ pixelio