När jag växte upp på landet i Norduppland var det grävlingar som grävde hål i trädgården om nätterna. Jag, liksom hela min familj, var livrädd för dem. Ja, ni vet allt det där tramset om grävlingar som biter tills det knastrar och andra skrönor som liksom biter sig fast och skapar rädsla.
Tänk om det hade varit mullvadar som grävt upp min barndoms gräsmatta istället. Tänk, vad lycklig jag hade varit då. Jag bara älskar de små mjuka, sömniga och halvblinda djuren. Eftersom det våras i mitt vackra Bayern är mullvadarna på gång riktigt ordentligt.
Mullvaden finns ju i precis hela Europa förutom Skandinavien. I Skånetrakten finns de nog också. Här nere är i alla fall mullvaden ett inslag i varenda park. Skadedjur kallar man dem. Struntprat, Quatsch, säger jag. Folk som slänger gift och kemikalier i hålen borde spärras in.
Det finns en underbar sketch av René Marik som handlar om en mullvad på månen. Det är en dockteater så man förstår utan att kunna tyska.