© 2010 Linda IMG_2035_klein

”Polizei Polizei potatispaj”

Ibland kan världen vara så vacker och härlig för att i nästa sekund slås sönder och samman. Min dag och mitt rätt glada humör försvann rätt hastigt i dag efter ytterligare en incident med farbror Polisen. Jag är helt enkelt en person som drar till mig lagens långa näsa (och lagens fula surpuppor för den delen också). Några av er kanske minns min cykeltur mot rött förra året, vilket resulterade i en prick i registret och förlängd prövotid samt en radda extratimmar på körskola. I dag var det alltså dags igen.

Jag börjar med den trevliga delen av dagen: underbart vårväder med skir luft, gröna knoppar och fågelsång från vartenda träd och varenda buske. Jag hade ett ärende i stan och tog cykeln som ju tyvärr gång på gång visar sig vara fel färdmedel på rätt sida av lagen för min del. Nåja, i den lilla parken vid Park Café blommade alla möjliga vårblommor.

Vattnet brusade i fontänen.

Och allt var bara trevligt helt enkelt.

Katastrofen inträffade på vägen hem.

Jag cyklar en rätt trafikerad raksträcka och ser redan på långt håll att polisen står framme vid rödljuset med kamera. Jag visste inte om de verkligen filmade något eller kollade hastigheten, jag är inte så bra på kameror. Det blir rött och bilarna stannar. Jag ser inte att det inte finns något rödljus för cyklister och fotgängare (poliserna fyller hela trottoaren). För att inte stå i vägen för kameran kör jag helt enkelt förbi den och stannar vid vägkanten. Det skulle jag inte ha gjort. Teoretiskt sett har jag härmed cyklat mot rött, vilket en superförbannad polisman informerar mig om.

En het diskussion uppstår. Polismänniskan säger att jag brutit mot lagen, ska få en prick samt böter. Jag argumenterar att jag inte hade för avsikt att cykla mot rött, att jag inte ville stå i vägen för kameran och att jag aldrig skulle vara så dum att jag cyklar mot rött mitt framför ett dylikt polisuppbåd (runt sex poliser). Dessutom pekar jag på fakta: att jag inte cyklat över vägen. Han ger inte med sig, vill se körkort. Jag vill inte visa körkortet utan berättar istället om mitt påbyggnadsseminarium i vintras och informerar honom om att en enda prick till för min del innebär ett psykologiskt test för att få behålla körkortet. Han ger sig inte, tvingar mig att plocka fram körkortet. 

Min nästa strategi vill jag först förklara något: Jag avskydde körskolan som jag pressade mig igenom 2007/2008. Detta eviga tjat om att man behöver körkort. Under 60 körlektioner nötte jag mil efter mil på Münchens asfalt. Till slut visste jag allt om min körlärare Guido -- från intressen och relation till svärmodern till filosofisk världsåskådning och inställning till rymdvarelser. Efter att nästan klarat prövotiden kom straffseminariet i december som en kallsup i en bassäng med gammalt akvarievatten. Alla dessa känslor kokade upp framför den stöddige polismannen och jag tog till det absolut patetiska vapnet att pressa fram några tårar.

Det fungerade inte heller

”Sluta grina på en gång”, gastade den elake mannen.

Vid det här laget har två andra cyklister gjort exakt samma fel som jag. Båda har stoppats av andra poliser, men släppts på en gång efter några ursäkter om att de inte sett någon linje för cyklister. Jag måste stå kvar.

”Varför får de åka?” piper jag som en sur småunge.
”Strunta i de andra. Det här handlar om er och mig!” hotar min ärkefiende i beige och grönt.
”Det tycker jag är orättvist”, gnäller jag och känner att jag börjar bli riktigt förbannad.

Det tycker inte han. Mitt brott är mitt brott och det spelar ingen roll vad som händer med de andra. Schysst polisstat man lever i, säger jag bara.

Mitt körkort kontrolleras och här upptäcker den gode potatisgrisen att jag är född i Uppsala, har svenskt medborgarskap samt ett namn som hämtat ur en Astrid Lindgren-saga. Schweden-Bonus kallar Sascha detta fenomen. Polisen kände minsann till den där schlager-dängan Ein Student aus Uppsala. Och det, mina goda vänner, blev räddningen för mitt körkort. Efter att morrat lite om hur någon kan behöva så mycket som 60 körlektioner fick jag också åka vidare.

Så jag avslutar det här blogginlägget med schlagern som gång på gång kommer till min räddning. Tänk om jag vetat det första gången jag hörde den på tyskalektionerna med BO på gymnasiet.

4 Comments

  1. Winta
    Posted april 12, 2010 at 23:00 | #

    hahahahaha… dessutom mobbning pga att du behovde 60 korlektioner… usch pa dumma polisen… men dock tur i oturen i slutandan…

    den dar schweden-bonus har jag inte fatt uppleva an… men dock ” … du siehst ja typisch swedisch aus…” med ironi och sarkasm och ett hahahaha… varje gang jag sager att jag ar svensk

  2. Linda
    Posted april 13, 2010 at 08:21 | #

    Jo, tur i oturen var det nog. Men jag är rätt besviken på polisväsendet just nu. Det känns som om det finns värre brottslingar att jaga än mig.

  3. Madelene
    Posted april 13, 2010 at 13:39 | #

    Hej min favoritkusin!
    Jag förstår verkligen inte hur just du kan råka ut för allt sånt här! De måste ju vara benhårda i Tyskland. Men skönt att höra att du klarade dig i alla fall :)
    KramKram!

  4. Linda
    Posted april 13, 2010 at 13:42 | #

    Tack, söta snälla Maddi! Jag är en polismagnet helt enkelt. Hoppas du mår bra där uppe. Vi får ta en skype-session snart! Kramis!

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>