Jag har alltid cyklat otroligt mycket – både här och i Sverige. När jag var liten och bodde på landet bodde bästa kompisen 1,2 mil bort, en sträcka jag nötte med hojen i tid och otid. I Umeå cyklade jag sommar som vinter till mitt städjobb klockan fem på morgonen innan föreläsningarna började. Och cykeln var det naturliga färdmedlet tros att en Hagaman smög i krokarna och det var minus 30 grader kallt och becksvart ute. Att Uppsala är Sveriges cykelstad nummer ett är det väl knappast heller någon som inte håller med om.
Nu minns jag cyklisterna i Sverige som rätt ok. Det kan jag inte säga om de jag möter här nere. Här är cyklister mer aggressiva kamikazepiloter på två hjul. De är inte kloka i huvudet, kör livsfarligt, skriker, plingar och slår sig hellre sönder och samman istället för att bromsa. Särskilt högerregeln gäller aldrig för cyklister och de blir arga om man inte släpper fram dem överallt.
Ok, jag har betalat mina dryga böter för det där rödljuset jag själv var dum och cyklade mot rött i maj förra året. Egentligen skulle min prövotid för körkortet tagit slut för någon vecka sedan. Istället måste jag vänta två år till i detta byråkratiska noll-tolerans-system. Det har jag fått svälja surt.
Ändå tycker jag inte att jag cyklar aggressivt. Vare sig jag går till fots eller åker bil måste jag förundras över hur cyklister beter sig här. Om man som fotgängare t.ex. råkar befinna sig på en cykelväg är det inte någon regel att cyklisterna saktar ner. Nej, de trampar ofta på ännu mer och plingar och skriker allt vad de kan så att folk ska kasta sig av cykelvägen.
Krydda sedan massan av vanliga cykelidioter med alla dopade cykelbud som susar runt och skriker av frustration för att de inte kommer fram snabbare. En gång hörde jag hur ett cykelbud skrek till ett par med barnvagn att försvinna med sitt horbarn från cykelvägen. Nice!
Häromdagen befann vi oss i en underbart typisk situation. Det var efter fotbollsmatchen Tyskland-Spanien och Sascha och jag befann oss på väg hem bland skarorna av besvikna fans. Vi går på trottoaren (som är full med folk på väg från S-Bahn). Bakom oss hör jag en cykelklocka plinga frenetiskt. Ganska snart har vi en kvinna i 40-årsåldern på cykel en halvmeter bakom oss på trottoaren. Hon plingar och plingar, vill att vi ska flytta på oss. Hon och hennes flintskallige man har tagit trottoaren istället för cykelvägen på andra sidan gatan. På det viset slipper har de bara ett istället för två rödljus på den rätt trafikerade vägen. Nu kräver de att vi ska flytta på oss.
Vi vänder oss om till kvinnan i blommig klänning och frågar om hon ser en cykelväg någonstans i närheten. Reaktionen är fortsatt plingande från hennes sida samt att mannen kommer till undsättning och börjar skrika förolämpningar. Inte ens på trottoaren är man skyddad från dessa idioter som anser sig stå över samtliga trafikregler.
För ett tag sedan fälldes en medelålders kvinnlig läkare för att hon kört över en cyklist utanför stan. Fem års fängelse fick hon. Situationen såg ut så att hon hade stannat till på en smal väg för att låta ett par med hund stiga in i bilen framför. Plötsligt svischade en cyklist förbi, trängde sig emellan och hade i farten sönder ytterspegeln på bilen. När kvinnan ropade åt honom att stanna vände han sig bara om, pekade finger och körde vidare. Följderna blev katastrofala. Kvinnan tog upp jakten, vilket slutade med att hon körde över cyklisten, en 40-årig ingenjör som skadades allvarligt och bröt vartenda ben i kroppen (mer på tyska här). Kvinnans advokat skyllde på hennes psyke – nyskild, arbetslös, olycklig. Något som inte fungerade. Man kör inte över folk. Gör man det måste man ta sitt straff. Så är det bara.
Samtidigt måste jag fråga varför cyklister är så attans aggro? Man orsakar väl inte skador på en bil och kör därifrån med ett pekfinger när man är 40 år gammal? Vad är det som är fel med människan då?
Foto: © Peter Kirchhoff / pixelio
5 Comments
Linda, ich kann dir voll zustimmen – die Fahrradfahrer in München sind super-aggrogant und mindestens 100 x aggressiver als sämtliche angeberischen Porsche-Fahrer zusammen. Meine U-Bahn-Station lag an der Mailinger-Straße. Ich weiß nicht, wie oft ich mich über Fahrradfahrer aufgeregt habe, die mich mit ihrem aggressiven Klingeln, begleitet durch unverschämteste Zurufe vom Trottoir der eigentlich breiten Nymphenburger zwingen wollten. Einmal musste ich fast in eine Baugrube hüpfen, weil die Fußgängerspur blockiert war und ich aus Versehen kurz auf die Fahrradspur wechseln musste … Das KOMISCHE daran war, dass sich die meisten Radler im Büro zu Birkenstock-tragenden, in Wollsocken herumschleichenden ”Pseudo”-Pazifisten verwandelt haben … ihren Tee in langsamstem Tempo nur mit entkalktem Wasser zubereitet haben …
Oh Gott! Die Mailingerstraße verdient fast einen Extrabeitrag. Da tauchen die Körnerfresser echt wie Raketen aus dem Nichts auf!
Körnerfresser – det ordet fick mig tänka på dina frukostinlägg
Lite roligt är det ju att den kvinna överkörde den cyklisten, ändå.
Och, visst, cyklister måste inte köra på trottoaren men man kan ju ändå gå åt sidan, även om cyklisterna är oartiga.
Här på Götgatsbacken funkar det faktiskt bra mellan fotgängare och cyklister, så du kanske har rätt i att svenska cyklister är mer omtänksamma. Det gäller kanske generellt.
Hur som helst, tack för en rolig läsning
Hehe, jag är duktig på att tugga frön – det medger jag. Skillnaden är dock att jag tvättar mig!
Kul att höra att de är bussiga på Götgatsbacken. Jag vill inte tappa tron på cykeln helt!
Die Münchner Radler scheinen echt eine Ausnahme zu sein. Habe so was eigentlich nur dort erlebt. Keine Ahnung, an was das liegt – mit dem Föhn kann es nicht zu tun haben. Die sind immer so.
Wohne hier in Schweden auf dem Land, wo auch viel geradelt wird. Insgesamt sind die Schweden schon zivilisierter, wenn sie motorisiert/pedalisiert sind. Ein einziges Mal hat mich einer ”gamla kärring” genannt, und das aber nur, weil ich ihn mit meinem Rad übersehen hatte und fast bei ihm auf der Motorhaube gelandet wäre.