© 2010 Linda Krankenkassekarte_klein

Att gå före i kön

Det finns få saker som är jobbigare än att sitta och vänta i evigheter i väntrummet hos doktorn. Hos min husläkare måste man alltid räkna med att komma in en timme efter bestämd tid, hos Saschas HNO-doc satt vi tre timmar sist. Det är nämligen inte så att privatförsäkrade patienter går före alla köer.

Men i dag fick jag göra det. Jag var hos doktorn och när jag kom dit hade man glömt att planera in min tid. Tjejerna fick ett väldans sjå att försöka klämma in mig någonstans. Väntrummet var fullt med gravida kvinnor och barn. Med en suck satte jag mig ner och gjorde mig beredd på att sitta där minst fyra skvallertidningar. 

Men icke! Jag hann inte ens dricka ett glas vatten innan det var min tur. På 20 minuter var jag klar och kunde gå hem. De som väntat när jag kom väntade fortfarande när jag gick, vilket gav mig en stor portion dåligt samvete. Tänk vad konstigt det tyska sjukförsäkringssystemet är: flera hundra sjukkassor som alla utmärks av en dyr byråkratisk apparat som betalas av lönetagarna. För min del hade det varit dyrare att vara försäkrad på det viset. Min privata försäkring kostar mindre och ger mig samtidigt bättre vård. Men jag kan bara ha en sådan försäkring eftersom jag är egen företagare. Anställda får nöja sig med det andra systemet. Och visst är det ledsamt att det skiljs på folk och folk. Tänk att jag bara fick gå före så där …

Jag är rätt känslig för överdriven särbehandling. Jag hade en del problem med det när jag själv var anställd: Jag stötte till och med på läkare som var direkt otrevliga och egentligen bara ville ha privata patienter. Det hörde till ovanligheterna, men det hände någon gång och var väldigt obehagligt. När jag precis hade försäkrat mig privat fick jag också vara med om att en läkare som jag gått hos i över fem år för första gång tilltalade mig med namn, för första gången log och tog i hand samt ville veta vad som var anledningen till det fröjdelsesfulla beslutet att ta en privat försäkring. Man kunde riktigt se euro-tecken blinka i hennes pupiller. Läkarna tjänar ju mycket mer på att behandla oss privatpatienter. Till henne gick jag aldrig mer. Fem år och inte ett vänligt ord och sedan gränslös vänlighet? Nä, tack! Den vänligheten kan hon spara till nästa privata mjölkko.

Det är som sagt ledsamt när det skiljs på folk och folk.

Foto: © Margot Kessler / pixelio

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>