De senaste två dagarna har jag umgåtts med min systerson Max. Bland annat har vi besökt hans framtida dagis som ser ut som en Villa-Villekulla. Det här måste vara varje liten knodds drömdagis.
Sverige är ett riktigt barnland. Det spelar ingen roll var jag vänder mig – tjejerna går med magar och grabbar i min ålder strosar längs gatorna med barn som är närmare tio än fem. Att unga par har tre barn är ingenting man tycker är konstigt. Inte heller reagerar omgivningen överdrivet mycket på de små. Det finns så mycket barn att man inte kan stanna och tycka att varje är sött.
När man bott länge i fruktbarhetens ökenland Tyskland är det så otroligt påtagligt hur annorlunda barnafödandet ser ut i Sverige. I huvudstaden är förstås barnlösa 30-åringar något som existerar, men på landsbygden och i de mindre städerna tillhör jag nog en sällsynt ras.
Sedan kan man inte låta bli att lägga märke till hur hög sockerkonsumtionen bland barn är. Under mina promenader med syrran och lille Max till lekparken har vi mött många barn som sitter med föräldrarna på parkbänkarna och äter glass och fikar. Saft och Cola tycks vara standard efter nappflaskan för många. Det är lite otäckt.
Men som jag konstaterat väldigt många gånger i mitt liv har svenskarna en väldigt speciell relation till socker. När barnvagnsungarna i München sitter och tuggar på brödkringlor får de svenska barnen söta kex och när tyskarna häller upp te på morgonen är det O’Boy som gäller i många svenska små koppar. Kanske är det fikakulturen som ska etableras redan i tidiga år.
