DE(MUC)

När jag kom till München för första gången tyckte jag att det var konstigt med alla omoderna, pyttesmå biosalonger. I Sverige hade jag gått på bio huvudsakligen på Filmstaden och Spegeln i Uppsala (stans största biosalong) med luftkonditionering, förstklassig ljudupplevelse, stupande bänkrader och enorm publikkapacitet. I ett hav av andra människor kollade man på pampiga storfilmer som Armageddon, Independence Day och Lilla Sjöjungfrun.

Så kom jag till Tyskland och det blev ett antal kulturkrockar. Först och främst upptäckte jag att Tyskland tillhör dessa konstiga länder där det inte alls är standard att salta utan att sockra popcornen, något som då var helt otänkbart för mig (nu tycker jag nog att det är ganska gott). Sedan serveras det nachos med kladdig ostsås på många av de större biograferna och till detta dricks det lika mycket starköl som coca-cola.

Jag förvånades också över hur många gamla, små kvartersbiografer det finns. Ni vet sådana där små anonyma krypin som liksom levt kvar från en annan tid. Neues Rottmann vid Stieglmaierplatz är ett sådant exempel med röda, lite slitna stolar och urgamla skyltar utanför. Rio Palast i Haidhausen är också trevligt. 1960 fanns det sex biografer i stadsdelen, i dag finns bara Rio Palast kvar.

Ett av de pampigare exemplen på riktigt gamla biografer är Filmtheater Sendlinger Tor som än i dag målar plakat av storfilmerna på husfasaden, en bit tidigt 1900-tal mitt i stan. Bion invigdes 1913 i neoklassisk stid och biosalongen har både kungaloge och balkong. Kanske en av de vackraste biograferna i Tyskland.

Häromdagen var jag själv på den kanske finaste biografen i stan: Museum Lichtspiele i närheten av Deutsches Museum (se bild ovan). Biografen öppnades redan 1910 genom ombyggnad av en varieteteater och har sedan dess behållit sin speciella flair. Den finaste av de två salongerna är tvåan med djupröda stolar och rokoko-stil. Här visas klassikern Rocky Horror Picture Show varje lördag sedan över 30 år tillbaka.

Foto: Flickr, © Niels Heidenreich