© 2010 Linda IMG_5511_700

Det som göms i kartonger …

Det finns en hel del positiva saker med att flytta. För det första gör man en liten nystart: Nya kvarter, nya människor, nya möbler och kanske en lite annorlunda dygnsrytm. För oss är det också väldigt positivt att varken ha källare eller vind att gömma undan allt vi inte orkar sortera eller slänga bort. Därför har de urgamla dammsamlande kartongerna uppifrån vinden packats upp och gåtts igenom. Mycket skräp, men också en del rara saker har vi stött på där. Bland annat uppdagades det att min (annars ganska oromantiske) make har sparat kvittot från restaurangen på vår allra första date. På Café Glockenspiel sköljde vi ner varsin nervös sallad med mycket vitt vin en kväll i april för åtta år sedan. Ja, tänk vad som göms i gömmornas damm.

I mina gamla kartonger hittade jag bl.a. en D-Mark. Då blev jag allt lite paff. Har jag alltså bott i det här landet så länge att jag varit med om att betala med D-Mark?

Deutsche Mark (DM) infördes 1948 i Västtyskland, som ockuperades av de allierade. Efter återförenandet mellan Östtyskland och Västtyskland användes D-Marken i hela landet. I DM delades i 100 Pfennig.

Den 1 januari 2002 var det dags för valutareform och Tyskland bytte D-Marken mot Euro. Då var jag på plats. Efter att under ett års tid vant mig vid D-Mark och Pfennig istället för kronor och ören var det dags igen.

Ångesten var ganska djup den morgonen. På TV och i tidningar gapade folk om hur helskotta åt skogen det var att man skulle byta bort den gamla invanda valutan. Affärerna slet sitt hår eller utnyttjade tillfället att blåsa sina kunder. Man lät D-Mark-priserna vara kvar och bytte bara valutatecknet, vilket innebar att allt blev dubbelt så dyrt.

Dåförtiden bodde jag inneboende hos en galen tant, så galen att jag någon gång måste ta mig i kragen och berätta om den tiden här på bloggen. Men innan dess måste jag plocka fram dessa tokiga minnen som jag ärligt talat har förträngt ganska skönt någonstans i de gråare delarna av hjärnan. Jag minns i alla fall att jag betalade DM 550 i hyra hos Tant Brummer, som hon hette. Från och med januari 2002 stod det ett kuvert med EUR 281, 21 lutat mot vasen på köksbordet i slutet av varje månad. Hon vägrade avrunda neråt, jag uppåt.

Själv ville jag inte gå till jobbet den där dagen. Jag jobbade nämligen heltid som affärsbiträde och var tvungen att stå i kassan denna historiska januaridag då tyskarna ställde om till Euro. Min tyska var väl ok på den tiden, men allt annat än glänsande. Så där stod jag som ett fån när de uppspelta kunderna kom insläntrande med de skinande nya mynten och de styva, oanvända sedlarna.

Fel gjorde jag – lämnade ut 20-cent-mynt istället för 10-cent-mynt. Och kunderna skällde mer än gärna. Men i det stora hela gick det ganska bra. Vi hade ju haft kurs med chefen några veckor innan. Det enda krångliga var att man enligt lag fortfarande fick betala med D-Mark och Pfennig några månader in på året. Därför passade folk på att tömma sina spargrisar och kom dragandes med mängder av småmynt. De betalade med D-Mark och fick växeln i Euro och Cent. Fråga mig inte hur det fungerade med kassan. Det var nämligen läskigt komplicerat.

Jag minns att jag själv försökte handla bröd en dag i bageriet med mina sista gamla D-Mark. Då fick bageritanten nog och slängde mynten efter mig.

”Dra åt skogen med Era fördömda pfennig”, skrek hon åt mig.

Hon var trött på att fungera som Bull-Forex åt alla som inte orkade gå till banken och växla en gång för alla.

Ja, efter ett tag var det slut med D-Marken. Fortfarande kan folk vid dyra priser utbrista ”Men Herre Gud, det är ju si och så många Mark!” Men långsamt börjar den gamla valutan lämna sinnet. Man klagar inte längre över hur dyrt det blev när man bytte valuta (för himla dyrt blev det bara så där pang bom). Bara några av de riktigt gamla är kvar i det gamla pengatänket.

Så länge har jag alltså bott i Tyskland. Lika mycket som jag måste leva med att det faktiskt finns halvvuxna svenskar i dag som inte minns VM-94, måste jag inse att jag kommer att stöta på massor med tyskar framöver som inte har några minnen av D-Marken.

Tänk vilka minnen en flytt och en liten, liten bit metall kan locka fram.

5 Comments

  1. Posted november 15, 2010 at 23:42 | #

    Ja, D-Mark var en symbol av förbundsrepublikens succé efter kriget.

    Valutans stabilitet har blivit till en myt precis som de dyra priserna efter 2001 (”Teuro”). Både är långt ifrån sanningen men kommer tyvärr att stanna kvar på lång sikt.

    Jag hoppas att Sverige ska införa euron snart. De måste ju, men i nuläget är de flesta mycket skeptiska.

  2. Linda
    Posted november 15, 2010 at 23:46 | #

    Det var ingen bra idé att låta svenska folket rösta om EMU. Det är ju vetenskapligt bevisat att folk vid folkomröstningar alltid röstar för det de redan känner till, det gamla och förtrogna. Förändringar är otäcka. Varför fick kvinnor rösträtt så sent i Schweiz? Folkomröstningar är helt enkelt inte det bästa instrumentet i en demokrati eller i stora frågor överhuvudtaget …

  3. Posted november 16, 2010 at 15:16 | #

    Det är ibland ett bra sätt att legitimera beslut effektivt. Men jag är också skeptisk mot folkomröstningar.

    I detta fall är problemet att svenskarna har faktiskt inget val. Alla EU-medlemmar som gick med efter 1992 har inget rätt att inte införa euron. Därmed har svenskarna med deras ”ja” i EU-folkomröstningen 1994 redan legitimerad euron. Att rösta nej i 2003 betydde bara att besluta en fördröjning. Frågan är inte om man ska införa euron utan bara när man gör det. Det finns en risk att Sverige hamnar någon gång inför EU-domstolen om fördröjningen blir för långt. En dålig situation, tycker jag. Jag hoppas att danskarna säger ja till euron. Sedan är ett ja från Sverige nästan garanterad.

  4. Stefan
    Posted november 18, 2010 at 09:24 | #

    Ehm. Att folket bestämmer är ju själva grunden i en demokrati. Folkomröstningar är visserligen ofta snarare mer en marknadsföringskampanj än ett hederligt och ärligt uttryck för demokrati(vad folket vill följs inte alltid), men i princip är ju en folkomröstning essensen av demokrati.

    Om människor inte vill ha förändring av något, så vill de inte det. Vill man staka ut en väg ingen har frågat efter och som de inte känner sig trygga med eller ser en poäng med, får man tamejfan förklara sig – berätta och motivera. Annars är man farligt nära riktigt obehagliga grejer.

    Att ha en inställning att folket inte borde få ge sin röst hörd i en folkomröstning för att de väljer ”fel” är farligt nära förakt för människor (där nästa steg är en människosyn som utgår från att vissa människor är mindre värda och helst inte ska lägga sig i sådant som angår dem. Det är djupt föraktfullt, människofientligt och antidemokratiskt och leder till rem högerpolitik eller diktatur.

  5. Linda
    Posted november 19, 2010 at 20:57 | #

    Hej Stefan!

    Att inte tro just på folkomröstningar innebär inte att man är för diktatur och annat elände. Vi har ju faktiskt folkvalda politiker, personer som får mandat av oss väljare att representera oss. Det finns ju faktiskt väldigt många frågor som inte avgörs i folkomröstning. Bara för att man tycker folkomröstningar är riktigt kassa ibland betyder det inte att man har odemokratiska värderingar. Ta Schweiz direktdemokrati igen: Där avgjorde man förra året i en folkomröstning att inga fler minareter ska få byggas i landet. Ett demokratiskt beslut, men ett beslut som jag tror skadar landet snarare än att gynna det.

    Det finns ingen demokratisk demokrati. Är det demokratiskt att USA bara har två partier? Är en folkomröstning demokratisk när valdeltagandet är extremt lågt? Är det demokratiskt när medborgarna är dåligt informerade om politiken? Jag är helt enkelt lite cynisk ibland, men det betyder inte att jag är människofientlig …

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>