© 2010 Linda IMG_5569_700

På svindlande räls genom Bayern och Baden-Württemberg

I går steg jag upp riktigt tidigt på morgonen för att ta tåget i ottan. Jag hade fått uppdraget att skriva om ett av Europas största sågverk som ligger några timmars tågresa ut på landet.

På Hauptbahnhof var stämningen tryckt. Poliser kutade runt vid spåret och surrade i sina walkie-talkies om någon röd väska som kunde vara ett potentiellt hot. Annars syntes mest glåmiga pendlare med enorma kaffepappmuggar till, inga extremister med bombkoffertar så långt ögat kunde se.

En lång resa blev det när tåget äntligen rullade iväg. Jag for långt bortom Augsburg (som är en riktigt vacker stad med bl.a. världens äldsta socialinrättning, stadsdelen ”Fuggerei”). I hålan Donauwörth bytte jag tåg och for ännu djupare genom Bayern, i riktning Baden-Württemberg.

Jag har rätt hemska minnen från trista Donauwörth. Vargavintern 2008 stod jag nämligen och frös häcken av mig på denna trista landsortsstation. Jag hade varit på mässa i Nürnberg när varenda lokförare i landet satte igång att storstrejka. I kalla pumps och ännu kallare kostym stod jag därför och hackade tänder i flera timmar just här.

Om man ger Donauwörth en chans finns det kanske något att se. Stället är känt för sin dockproduktion samt för att Eurocoptern byggs här. Man måste väl bara bege sig iväg en liten bit från den trista stationen.

Nåja, i går slapp jag vänta så länge. Istället hoppade jag på en Regionalbahn som tog mig genom sovande småorter med märkliga namn som Trochtelfingen, Pflaumloch, Nördlingen, Möttingen och Hoppingen för att slutligen hamna på min slutdestination Bopfingen.

Där fick jag visning av sågverket och en trevlig intervju med ägaren som bara var några år äldre än jag. Nu sitter jag och skriver för fulla muggar om hur många trädstammar ett toppmodernt sågverk bearbetar i minuten och hur det känns att driva ett jätteföretag av detta slag.

Det är nog det bästa med mitt jobb: Man kommer runt lite och träffar folk man nog aldrig hade träffat annars.

Det här jobbet skriver jag på tyska, vilket jag gillar. Tyskan är ju ett så härligt språk, där man kan bolla runt med orden och bygga om en mening 150 gånger utan att det blir tråkigt.

2 Comments

  1. Posted november 25, 2010 at 00:21 | #

    Tack, Linda! Nu vet jag äntligen lite grann om Donauwörth som var bara ett namn på kartan.
    Vår kan man läsa, vad du skrev om sågverket. Är lite nyfiken på de runtbollade orden :)

  2. Linda
    Posted november 29, 2010 at 10:08 | #

    Postar länken när artikeln är klar! :)

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>