© 2011 Linda petra

Den där allra första vännen i Tyskland – varning: sentimentalt! :)

En gång för ganska länge sedan var jag lite över 20 bast och gick omkring i München med spetsade öron och öppen mun – i fullständig chock förstås: Folk snackade tyska så ruskigt fort och försökte man komma någonstans med engelska gick det inte alls bra. Visst sade min tysklärare att det inte är självklart för tyskar att prata engelska. Men sade han inte också att man i södra Tyskland pratar långsammare än i de norra delarna? Och glömde han inte nämna att bayersk dialekt är rena grekiskan om man kämpar så det räcker och blir över med högtyskan?

Sak samma, eftersom jag befann mig i en ålder präglad av typisk prestationsångest och brist på tålamod var jag riktigt deppad efter att ha läst tyska i två månader utan att ha blivit så där bra som jag planerat innan jag åkte. Kurserna var rätt dyra och pengarna jag sparat från sommarjobben i Uppsala var slut. Jag hade två val: Att åka hem eller söka jobb. Jag valde det senare och hamnade på en kosmetikbutik som var ungefär stans enda arbetsgivare som gärna anställde personal som inte fattade ett jota (förmodligen för att man kunde sätta usel lön då).

Det var där jag lärde känna Petra, en tjej uppväxt i stan och som nu är bosatt ute i förorten med hus, man och barn – tillräckligt gammal för att kunna vara min mamma. Det var Petra som förklarade för mig att ”Schere” betyder sax när jag kom dragande med en tejprulle till chefen som svettades över julpyntet i skyltfönstret. Det var Petra som tålmodigt berättade att tvål heter ”Seife” och att en ”Steifen” är något helt annat (att sälja ”stånd” till sina kunder kan ju låta lite väl snuskigt). Så där höll vi alltså på under hela 2001 och 2002, då i alla fall skönhetsprodukterna satt som smäck i min blågula hjärna. Det var en ganska stor hjälp att hon inte pratade så värst mycket engelska.

Det sköna är att vi har hållit ihop ända sedan dess fastän det skiljer nästan 20 år i ålder och vi har gått helt olika vägar efter vi slutat kränga kroppspeeling och utge oss för att vara utbildade sminkartister (attans vad illa det såg ut när jag sminkade mina kunder). Petra säljer numera lyxiga barnkläder och jag hamnade vid datorn.

Vi hinner inte att ses så där ruskigt ofta, men när jag har vägarna förbi shoppingcentret där Petra jobbar, måste jag bara stanna någon timme och dricka prosecco och prata om gamla och nya tider och hur lika vi är varandra fast det skiljer så mycket i båder ålder och bakgrund.

För mig kommer hon alltid att vara speciell eftersom hon var den allra första tyska personen som brydde sig lite extra om mig, den allra första vännen och språkcoachen. Att inte kunna språk är nämligen en extrem barriär gentemot omvärlden. Det tänker jag på ibland när det klagas på invandrare som inte ”vill integrera sig”. För många skulle nog integrationen gå lite lättare om någon granne, kollega eller annan person i omgivningen öppnade dörren på glänt och bjöd på en kopp kaffe.

7 Comments

  1. Posted januari 5, 2011 at 08:43 | #

    Fin liten text! Blir själv sentimental.
    Det fanns nämligen ingen som bjöd på kaffe under mina första få månader i Stockholm och jag insåg snabbt att det inte ens gick att jobba på Waynes med ett ordförråd begränsat på ”skola” och ”SOS”. Älskade mitt rum på Söder, men vem f** kan uttala Repslagargatan efter att ha klivit in i taxi? *suck*
    Frohes neues Jahr!

  2. Linda
    Posted januari 5, 2011 at 08:52 | #

    Hej Julia! Exakt så är det, men många har tyvärr svårt att sätta sig in i hur det känns. Gott nytt år till dig med! :)

  3. agnes
    Posted januari 6, 2011 at 12:10 | #

    vilken fin historia! jag vet precis vad du menar. 1987 flyttade jag från hamburg till ett studenhem i lund (för att läsa svenska) och lärde mig svenskar. för att lära känna folk började jag på folkets bio. tyvärr har jag ingen kontakt med nån av dem. fortfarande förknipper jag vissa ord med konkreta personer. fina minnen.

    hälsningar, agnes (hamburg)

    ps det är roligt att läsa dina texter. både stilen och bedömingarna är roliga o sympatiska. DS

  4. agnes
    Posted januari 6, 2011 at 12:12 | #

    oops, första meningen blev lite fel ihopsydd… det ska förstås heta -och lära känna svenskar.eller så…

    agnes
    (bl. a. översättare svenska-tyska)

  5. Linda
    Posted januari 6, 2011 at 21:13 | #

    Hej Agnes!

    Vad roligt att du tittar in här! Blir alldeles blyg av berömmet!
    Roligt också att du har fina minnen från mitt kära hemland! Kan tänka mig att du fortfarande förknippar popcorn-doft med Sverige! :)
    Många hälsningar/ Linda

  6. Winta Sultan
    Posted januari 7, 2011 at 21:27 | #

    det var verkligen fint skrivet och som tagna ord ur min mun…aven jag var i samma sits..

  7. Posted januari 9, 2011 at 04:13 | #

    Hej Linda, du har så rätt i det du skriver! Fast lite annorlunda är det här för när jag började prata med min dålig Berlin-folkhögsolsvenska svarade de flesta på engelska.
    Det fanns t.o.m. grannar som bjöd på mer än en kopp kaffe men de är norrmän – och pratade norska, förstås (emellertid förstår jag bra norska), eller tyskar, en amerikanska, en fransman. Då blev det ingen svenska… ;)

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>