© 2011 Linda 700

Gästbloggare Christine Tettenhammer: Blått ljus, inga ponnyhästar, men den vackraste stjärnhimlen i världen – mitt nyårsfirande i Mellansverige

En Münchentjej delar med sig av sina intryck från nyårsfirandet i Mellansverige tillsammans med vännen Nicole, på gruppresa i regi av en researrangör från Münster.

Efter frukosten (typiskt svenskt: gröt) i huvudbyggnaden ser jag honom: min första älg! Han står där majestätisk, men ändå så avslappnad och helt äkta(!) mitt i vår stugby, bara några meter bakom den lilla bastun, och äter frukost precis som vi (dock ingen varm gröt utan kallt gräs som han krafsat fram med hoven).

Alldeles till mig vänder jag mig till min nya vän, lille Nils. Lille Nils är tre år gammal och jag vill genast dela denna underbara upptäckt med honom.

„Har du någonsin sett en riktig älg, Nils?“, frågar jag.

Lille Nils säger „Nej“, och tittar forskande på mig.

Alldeles till mig frågar jag: „Vill du?“

Nils nickar och jag lyfter upp honom så högt jag kan samtidigt som jag försöker förklara älg-koordinaterna. Att förklara var personer, djur eller byggnader befinner sig har aldrig hört till mina starka sidor, vilket en mängd München-turister tyvärr har fått erfara.  Jag ger därför mitt bästa:

„OK: Ser du den lilla bastun, Nils? Huset som vi värmer upp så väldans att alla svettas?“

Nils ropar entusiastiskt „Ja!“

„Jättebra! Nils, bredvid det huset står en container. Den är grön. Ser du den!?“

Jag har lyckats smitta Nils med min entusiasm och han är minst lika till sig som jag när han ropar „Ja!“.

„Jättebra! Bakom den gröna containern står ett djur. Kan du se det, Nils?!“

Nils svar är relativt dämpat: „Kanske.“

„OK, Nils. Djuret är stort och brunt. Kan du se det??? Det är en Ä L G!“

Nils svarar: „Kanske. Vad är en älg?“

Bra fråga! Jag startar ett nytt förklara- och beskrivaförsök:

„Djuret ser ut som… som… som en ponny! Nils, älgen ser ut som en ponny – bara större! Kan du se den nu?“

„Ja! Jag ser ponnyn!“ Nils entusiasm är tillbaka. Lyckliga tittar vi på varandra.

Och så är det dags att fortsätta det spännande dagsverket som tysk turistgrupp i Mellansverige: Lille Nils lär sig åka längdskidor och själv lär jag mig snöskovandring under den skimrande, blå vinterhimlen. Först vid kvällsmaten möts vi igen. Nils står före mig i kön till buffén, där renkött står på menyn. Nils vänder sig om mot mig och tittar länge och något förebrående på mig. Jag undrar vad jag gjort fel: Jag vet att jag inte har trängt mig före i kön – i alla fall har jag inte trängt mig före just honom.

Nils går rakt på sak: „Det var ingen ponny! Det var en Ä L G.“

Lille Nils hade under dagen uppenbarligen hämtat in mer information om älgar eller till och med sett ännu fler.

Och också jag har lärt mig något dessa allra sista timmar 2010: Jämför aldrig ponnyhästar med älgar.

Logiskt egentligt – man jämför ju inte heller äpplen med päron.

Långsamt går året mot sitt slut. Med jätteskor på fötterna trampar vi över de meterhöga snödrivorna och genom skogar av granar klädda med groteska snösjok. Färden går genom vita, vidsträckta snöfält där svarta höns ligger gömda i snön som trampminor och skjuter upp mot himlen när vi kommer på några centimeters avstånd. Tyvärr känner varken någon i vår grupp eller reseledarna från Münster till Sveriges flora och fauna speciellt bra. Inte heller mina nyvunna kunskaper om älgar, som man inte får förväxla med ponnyhästar, kommer till nytta.

Linda, känner du till dessa fåglar? De är ungefär lika stora som hönor, är becksvarta med snövit stjärt. De verkar tycka om att gömma sig i hål i snön. När fara uppstår i form av tyska snösko-yetis fladdrar de plötsligt upp i skyn och försvinner.

(Lindas kommentar: eh … kan det röra sig om orrar?)

Den blå vinterhimlen distraherar mig från min ottilfredsställda kunskapstörst: Tidigare hade jag bara läst om blått och åter blått polarljus i romaner och trott att det bara var vacker fiktion – så att en bok om Norden blir så där riktigt romanstisk och nordisk.

Men nu inser jag: Allt är sant! Helt sant!

Under den korta tiden av dagsljus är vinterhimlen över Mellansverige underbart, underbart blå. Den lyser intensivt och glittrar. Det går egentligen inte att beskriva den, så vacker och hemlighetsfull är den.  

Nyårsafton, som hemma alltid handlar om de höga förväntningarna att gå på årets bästa och häftigaste fest (vilket aldrig inträffar), är för oss helt befriad från denna prestationsångest: Avslappnat sitter vi framför kaminen och småpratar. Det är nästan så att vi missar tolvslaget. Lite tvekande reser vi på oss och släpper den magiska TV-brasan med blicken. Var och en snappar tag i ett varsitt glas sekt (tysk mousserande vin), Nicole delar ut tomtebloss och vi klär på sig bergskängor, polardugliga dunjackor, fällmössor och tjocka handskar.

Vi står i den kalla, kalla svenska vinternatten. I vänstra vanten har jag ett glas pärlande sekt som jag hoppas inte ska frysa till is meddetsamma, i den högra ett sprakande tomtebloss.

Det är 2011 och runt omkring oss är det alldeles stilla. Inga smällare som stör den mäktiga, storslagna stillheten. Bara tomteblossen sprakar. Ovanför våra huvuden spänner den nattsvarta himlen med sina tusentals stjärnor som glittrar ner mot våra önskningar och förhoppningar om det nya året.  

Jag önskar alla läsare av Lindas blogg, Linda & Sascha och deras familjer, min egen familj, alla mina vänner (särskilt lille Nils) ett fantastiskt år 2011

Christine Tettenhammer

Här kan ni läsa Christines språk-blogg (på tyska)!

Foto: © Nicole Bunse/ Christine Tettenhammer

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>