Linda Karlsson Eldh » Berlin

Berlin nu och då

Linda — Tue, 31 Aug 2010 15:37:11 +0000

Måste bara tipsa om Spiegels presentation av Berlins förändring de senaste 20 åren, se bildspel här. Med hjälp av det grå fältet kan man dra fram och tillbaka mellan nu och då och se vad som förändrats eller inte förändrats med historiska platser som Checkpoint Charlie, Brandenburger Tor, Palast der Republik m.fl. Väldigt spännande för den som är intresserad av Berlin.

Foto: © Albrecht E. Arnold/ pixelio

Att bada i Berlin

Linda — Mon, 30 Aug 2010 11:34:45 +0000

En av mina kompisar i Berlin är gravid. Liten och söt med lockigt, svart hår är hon och nu med en jättemage. Ändå skakar hon på huvudet när vi försiktigt frågar om hon inte ska gå och simma någon annanstans än i Prinzenbad i Kreuzberg. ”Det finns säkra områden där också”, säger hon om sitt stammisbad och förstår inte varför magarna på oss bortskämda münchenbor knyter sig vid tidningsartiklar om slagsmål och knivdramer på Berlinbaden. Något som är så gott som otänkbart här nere.

Sedan flera år tillbaka skrivs det mycket om hur osäkert det kan vara att gå och bada på bad som Columbiabad i Berlin-Neukölln eller just Prinzenbad i Berlin-Kreuzberg. Tonen är ofta rå, flickor antastas, bråk mellan ungdomsgäng blossar upp med jämna mellanrum. I juli i år skadades en fyraårig flicka i ett slagsmål på Prinzenbad.

Innerst inne tänker jag nog att min kompis har rätt som inte låter sig skrämmas. Berlin är tuffare än München och man måste anpassa sig istället för att vara rädd. Jo, jag beundrar henne för det fastän jag själv som bortskämd bajer nog knappast skulle gå och bada i Kreuzberg på samma orädda sätt.

2007 kom en riktigt bra dokumentärfilm om tre tjejers liv och uppväxt i Kreuzberg: Prinzessinnenbad heter den, en titel som knyter an till just Prinzenbad, där tjejerna ofta träffas. Filmen är både en kärleksförklaring till stadsdelen Kreuzberg och en inblick i hur det är att vara ung och växa upp där. Jag vet att den visades på några svenska filmfestivaler under förra året och bl.a. Goethe-institutet i Stockholm lånar ut filmen, se mer om detta här. Ett varmt tips från min sida om ni är intresserade av multi-kulti-Berlin.

Foto: © Reverse Angle Library GmbH

Kreuzberg är bokat!

Linda — Tue, 05 Jan 2010 20:00:04 +0000

Det klaffade med jobb och hela faderullan. Den 21 januari åker jag till Berlin på blixtvisit. Stannar bara två dagar, men det gör ingenting. Med tidspress hinner man som allra mest. Min plan är: fota, gå på modeshow och proppa i mig turkisk mat frukost, lunch och middag.

Åh vad härligt det ska bli att byta ut lugna, gemytliga München mot ”farliga” Kreuzberg ett litet tag.

Svallande känslor i Berlin i kväll

Linda — Mon, 09 Nov 2009 22:55:09 +0000

Min gata i München ligger långt från Berlin. Här nere i sömniga Bayern märks inte euforin av lika starkt som i huvudstaden, men jag har följt jubileumsspektaklet på TV i kväll – med tårar i ögonen måste jag medge. Och vem kan inte bli rörd av en Angela Merkel som glasögt talar om att bygga vidare på friheten. Eller av alla människor som berättar om sina personliga öden i skuggan av muren.

Här några citat från kvällen:

Delningen av landet kunde övervinnas därför att vi tyskar dragit nödvändiga lärdomar av vår historia mellan 1933 und 1945.
Bundespresident Horst Köhler

Om Europa står för fred, menas framför allt de tyska och franska folken.
Frankrikes presiendet Nicolas Sarkoz

Arbetet för friheten får aldrig ta slut.
USA:s president Barack Obama via video

Vi vet att miljoner hjärtan stod bakom dem som rev muren.
USA:s utrikesminister Hilary Clinton

Det kommer alltid nya skiljelinjer i världen – man måste ställa sig mot dem.
Michail Gorbatjov, f.d. president i Sovjetunionen

Foto: © schubalu/ pixelio

I dag för 20 år sedan föll berlinmuren!

Linda — Mon, 09 Nov 2009 17:19:53 +0000

I dag för 20 år sedan föll muren som mellan den 13 augusti 1961 och 9 november 1989 skar genom Berlin och skiljde öst från väst.

Syftet med berlinmuren var att stoppa strömmen av flyktingar från DDR till Västtyskland. Många flydde ändå, lämnade allt bakom sig och riskerade livet för en framtid i frihet. Sammanlagt lyckades 5 075 personer ta sig över muren i eller i närheten av Berlin. Än i dag är siffran över misslyckade försök okänd.

Det finns olika bud på hur många som dog vid försöket att ta sig över muren. Olika källor nämner siffror mellan 125 och 262, den exakta siffran tycks för alltid vara gömd i något av DDR:s förstörda arkiv.

Den 15 augusti 1961 (efter två dagars murbygge) hoppade Hans Conrad Schumann över taggtråden som föregick muren. Detta var den första dokumenterade flykten från DDR och bilderna gick över hela världen.

Den 22 augusti 1961 dog Ida Siekmann som första person vid muren då hon hoppade från ett fönster på Bernauer Straße. Den 24 augusti samma år sköts den 24-årige Günter Litfin ihjäl av gränsvakterna vid ett flyktförsök vid Humboldthafen.

Det mest kända muroffret är Peter Fechter. Den 18-årige Fechter försökte den 17 augusti 1962 tillsammans med en kamrat att klättra över muren i närheten av Checkpoint Charlie, Berlins mest berömda gränsövergång. Kamraten klarade klättringen, men Fechter träffades med flera skott av gränssoldaterna. Han föll och blev liggandes på den östtyska sidan. Han skrek och bönade efter hjälp, men varken de amerikanska soldaterna vid Checkpoint Charlie eller de östtyska soldaterna lyfte ett finger. På den västtyska sidan skrek människor och försökte få någon att hjälpa pojken. Västtyska poliser kastade förbandslådor till Fechter. Inget hjälpte. Fechter förblödde ensam vid muren. Först då hämtades hans kropp av DDR-soldaterna.

1966 dödades två barn på 10 och 13 år med över 40 skott. Det sista offret för dödsskjutning vad 20-årige Chris Gueffroy den 6 februari 1989. Det sista dödsfallet överhuvudtaget var Winfried Freudenberg som försökte fly i en defekt luftballong och störtade – bara några månader innan muren föll.

För många desperata invånare i DDR blev fantasin räddningen. Man byggde u-båtar, luftballonger och flygplan. Många häktades och avtjänade stränga straff för sina drömmar om friheter. Här några exempel på framgångsrika flyktförsök:

28 juli 1965: Familjen Holzapfel från Leipzig flyr med hjälp av en hembyggd, 100 meter lång linbana. Sovjetiska agenter tittar på, men ingriper inte. De tror att STASI smugglar agenter till Västberlin.

1964: Nio flyktingar gömmer sig i mini-bilen „Isetta“ där i vanliga fall bilens batteri och värmeanläggning befinner sig. Flykten lyckades eftersom små bilar av detta slag inte kontrollerades. De ansågs för små för att smuggla personer i.

1964: Den största massflykten går i lås och 57 personer flyr genom en eget grävd tunnel mellan en östberlinsk innergård och ett gammalt bageri i Västberlin. Tunnlar var populära. Man räknar sammanlagt 40 tunnelprojekt i DDR. Den första flykttunneln grävdes 1961 och den sista 1981. Runt 100 personer flyr den här vägen. Lika många flyktingar och hjälpare fängslas efter misslyckade tunnelförsök.

18 augusti 1969: Insmord i vaselin för att klara kylan i vattnet gjorde DDR-mästaren i simning, Axel Mitbauer, sin livs största prestation: Att fly från öst till väst över vattnet. 5 000 personer försökte sig på denna flyktrutt. Det flesta misslyckades. Mitbauer hade observerat att gränsvakterna en gång i timmen stängde av strålkastarna för kylning. Detta var hans chans. Klockan nio på kvällen hoppar han i vattnet. Med hjälp av stjärnorna som orientering simmar han 25 kilometer över Östersjön. Efter fyra timmar stannar han vid en boj ute på öppet vatten och tar rast för resten av natten. Klockan sju på morgonen upptäcks han av en västtysk båt.

30 augusti 1978: Den då 33-årige Alexander Tiede kapar ett flygplan med hjälp av en leksakspistol och tvingar det att landa i Västberlin.

Inledande bild: © Thomas Nestke /www.pixelio.de

Berlin får en ”kansler-tub”

Linda — Mon, 10 Aug 2009 10:33:06 +0000

Det är inte i Tysklands dyraste stad München man har byggt något så onödigt som landets kortaste tunnelbanelinje. Nej, det prestigeprojektet har man i dagarna slutfört och invigt i Berlin. Det gör mig arg.

Det tog 14 år att bygga den. Nu är den klar: Tunnelbanelinjen som i folkmun redan heter ”kansler-tuben” har tre hållplatser: Brandenburger Tor, Bundestag och Hauptbahnhof. 320 miljoner euro har skattebetalarna fått hosta upp för denna lilla tur som är 1,74 kilomter lång och tar tre minuter att åka. Enligt Stern ska enbart den glassiga hållplatsen Bundestag kostat 59 miljoner.Till år 2017 kommer linjen byggas ut till Museumsinsel och Alexanderplatz för ytterligare 433 miljoner euro.

Helmut Kohl satte fart i projektet någon gång på 90-talet då man efter Tysklands enande var säker på att staden skulle växa till över fem miljoner invånare. Detta är inte fallet, i dag bor knappt 3,5 miljoner människor i staden. Prestigeprojektet fortsatte ändå. Borgmästare Wowereit stoppade det onödiga bygget år 2001 på grund av finansiella svårigheter, men fick ge efter för trycket uppifrån och bundesfinansministeriets hot om miljonbelopp i böter.

En fråga är vem som ska åka med U55. Turisterna tar sig med all säkerhet hellre en vacker promenad, politikerna åker bekvämt i tjänstebilar, berlinarna använder sig av det vanliga tunnelbanenätet.

Berlin är för mig mitt tredje hem efter München och Sverige. Jag älskar denna storslagna, kantstötta stad. Nött efter krig och elände, suckande under tyngden av trasiga hus och fotstegen av de många arbetslösa. Samtidigt finns det en positiv energi i Berlin, något äkta och pulserande. En stad så levande som få andra. Aldrig är jag så kreativ som när jag befinner mig i Berlin, aldrig får jag så många intryck och så mycket inspiration. Berlin är en stad med en brokig själ. Och Berlin hade förtjänat att få de här pengarna använda på annat sätt.

Tribute to Knut

Linda — Mon, 27 Jul 2009 11:52:24 +0000

Alla minns väl Knut, den lille isbjörnen som föddes upp med flaska på zoot i Berlin. Hela världen låg på knä vid hans hage, han hade pressfolket helt i sina ramar och blev en riktig guldgruva för djurparken. Nu är Knut glömd. Han är inte längre liten och vitfluffig utan har blivit stor och stark med en gulnyans i pälsen. En helt vanlig isbjörn. En isbjörn man får bli arg på när han fångar fiskar i dammen. För folk ville inte ha en vanlig isbjörn, de ville ha ett levande plyschdjur. I Nürnberg försökte man stjäla uppmärksamheten från gamle Knut med sin isbjörnsbaby Flocke. Men då var hypen liksom redan över.

Jag hoppas att Knut är nöjd ändå. De ansträngande fotoblixtarna har avtagit, folkmassorna likaså. Kanske han äntligen kan få lite lugn och ro.

Fast tragiskt är det. Vi människor gillar bara söta djur.

Berlin: En flygplats försvinner

Linda — Sun, 21 Jun 2009 16:52:10 +0000

Jag är svag för gamla byggnader. Och jag älskar tidens vingslag. Visst är det något sorgligt över moderna rivningsprojekt? ”Nu är det slut på gamla tider, nu är det färdigt inom kort, nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort.” För visst har hus och platser själar?

På uppmuntran av vänstergruppen Squat Tempelhof demonstrerade under gårdagen ungdomar och den extrema vänstern för öppnandet av flygplatsen Berlin-Tempelhof för allmänheten. Det kastades flaskor och sten mot polisen, tårgasen sprutade och 102 demonstranter fängslades.

Flygplatsen Berlin-Tempelhof togs i bruk redan 1923 och var en av Tysklands första flygplatser. Den stängdes ner helt i oktober 2008, men är tekniskt fortfarande helt funktionell. Området står oanvänt, men Berlins senat planerar att med tiden bygga lägenheter och en park.

Det är faktiskt jäkla synd. Flygplatsen har varit med om så mycket sedan 20-talet. Den bombades sönder, byggdes ut och försågs med hemliga, underjordiska tunnlar under kriget. 1947 gjordes den om till amerikansk bas och såg under tre års tid inga andra plan än de som tillhörde American Air Force. En viktig betydelse fick flygplatsen vid den berömda berlin-blockaden 1948-1949, då amerikanska trupper flög luftbrygga för att förse det isolerade Väst-Berlin med bensin, matvaror och annat nödvändigt.

Det finns så mycket plats i Berlin. Ingen stad har bredare gator, ingenstans står så många vackra sekelskiftslägenheter orenoverade och tomma, ingenstans i Tyskland finns en större och mer kreativ undergroundkultur. Att låta flygplatsen förfalla några år för att så småningom bygga ännu fler bostäder och ytterligare en park känns platt och tråkigt.

Här i München stängdes gamla flygplatsen i Riem (byggd 1939) stängde 1992. Fram till slutet på 90-talet bevarades flygplatsen till förmån för stans klubbscen. Sedan revs allt för att bygga den nya mässan Messestadt, en opersonlig glasklots med tillhörande trista köpcentrum. Många sörjer än i dag den kultiga partystämningen på Riemer Flughafen.