Spiegel är alltid bäst på före-efter-bilder. Kolla in denna flash som visar områden längs den forna gränsen då och i dag.

Denna sovjetiskt pampiga minnesplats upprättades 1949 av de sovjetiska trupperna till minne av kamraterna som föll i andra världskriget.

En känd symbol.

En knäböjd soldat i full mundering inklusive maskingevär. Röda armén förlorade 300 000 soldater i kampen om Berlin 1945, det sista stora slaget på östfronten.

Det var en hel del ryssar på plats. Flera lade blommor.

Det går inte att fånga storleken på den här statyn med en kamera. ”Befriaren” är 12 meter hög och väger 70 ton. Den föreställer en soldat med ett svärd i höger hand och ett barn på vänstra armen.

Barnet ska symbolisera det oskyldiga folket som nu möts av en ljusare framtid tack vare hjälten.

Under soldatens stövel ligger ett krossat hakkors.

Helt klart en sevärdighet av det lite ovanliga slaget.

Dålig ekonomi, stigande inträdespris och bristen på parkeringsplatser gjorde att projektet Spreepark knakade i fogarna. 2001 lockade parken endast 400.000 besökare. Samma år gick den i konkurs. Attraktionerna stängde och förfaller nu bakom lås och bom. Till och med stängslet runt området rostar och ramlar ihop på sina ställen.

Det är förbjudet att gå in på området. En av mina kompisar fick en elak vakthund på sig när hon gjorde det. Tidigare har man kunnat muta vaktpersonalen, men sedan förra året erbjuds visningar varje söndag. Information om det står på en lapp på den låsta grinden.

Därför kommer det sig att man kan stöta på sovande dinosaurier, fullklottrade svanar och rostig farfarstågräls mitt i Berlin.

Bakom det numera krossade glaset till biljettluckan såldes inträdesbiljetter för 29 DM i slutet på 1980-talet.

Bakom en rostig farfarsbilsräls ligger en tyrannosaurus rex och sover bredvid några svanbåtar.

Här handlade man glass.

Tekopparna är det inte heller någon snurr på längre.

De rosa farfarsbilarna med de söta glasögonen och hattarna skyms av gräs och sly.

Pariserhjulet går det fortfarande inte att missa bland träden.

En av berg-och-dalbanorna.

Vattenaktiviteter bjöds det på förr i Spreeparken.

Vad är det där för en läskig, tom byggnad?

Jo, förvaltningskontoret.

Hela parken är full av skrot och skräp.

Något barn måste ha glömt den här traktorn.

Tråkigt slut för Spreepark. Ingen tycks veta vad man ska sig till med den. Något Gröna Lund lär det inte bli av det här området. Istället får det fascinera med sin övergivenhet och sin nergång.

I alla fall tog vi oss upp på bara fem timmar Autobahn.

På väg genom förbundslandet Thüringen (forna DDR) upptäckte vi en ort som hette Lederhose. Härligt!

Strax innan man åker in i Berlin kantas vägen av den berömda AVUS-läktaren, en sorglig rest från gamla tider.  AVUS är den norra biten av Autobahn A 115 och var 1921 den första motorvägen i Europa. Fram till 1998 nyttjade man AVUS som racerbana. Läktaren byggdes redan 1936. Nu får den stå och vandaliseras och falla ihop medan politiker och investerare inte vet vad de ska göra med den.

Att man är i Berlin ser man på trafikljusen för fotgängare – i år är det hela 50 år sedan den lite knubbige Ampelmännchen skapades i DDR. I dag är den kultfigur och har fans över hela världen.

Som vanligt var vi huvudsakligen i Kreuzberg, ett område som mest har behållit sin charm tycker jag. Tyvärr nöts den charmen bort just nu – hus säljs och renoveras till det oigenkänneliga, gatorna svämmar över av backpackers. Men det går inte att jämföra med Mitte och Prenzlauer Berg, som befolkas av supertrendiga skandinavier, välmående sydtyskar och en hop allmänna hipsters.

Många reklamskyltar är på turkiska.

Uttjänta möbler står på gatorna.

I en ombyggd offentlig toalett hittar man stans bästa hamburgare – Burgermeister.

Tofu-burgaren är helt fantastisk. Varför finns det inte så här god snabbmat i München?

Kontrasterna är stora i Berlin. Tar man en promenad kan man stöta på ett hippie-kollektiv bland buskarna, …

… där folk bor i gistna husvagnar utan vatten och el.

Medan nybyggda, moderna lägenheter med takterasser tronar på andra sidan gatan.

Som history junkie är det just Berlins historia som fascinerar mig. Varje gathörn gömmer sin historia. Som den här desinfektionsanstalten på Reichenberger Straße. Die Desinfektionsanstalt I var  den första i sitt slag i Berlin när den byggdes 1886 och hade som syfte att motverka spridningen av epidemiska sjukdomar. Kolera, difteri och tyfus var bara några sjukdomar man kämpade mot innanför de tjocka, röda tegelväggarna.

1908 arbetade här 113 disenfektorer. Under första världskriget reducerades personalen med hälften. Samtidigt förde kriget med sig bl.a. smittkoppor och skabb. 1918 härjade en elak influensa som ledde till att mer än 300 skolor stängdes i Berlin.

Efter andra världskriget hade man händerna fulla på anstalten. 1945 kom tyfysen till staden, inte konstigt – varje dag kom 30 000 personer tillbaka från kriget och importerade mer än 30 registrerade sjukdomar.

Först i slutet på 40-talet lugnade läget ner sig. 1961 blommade verksamheten upp en sista gång då DDR-regeringen krävde att presenter som kom utifrån skulle desinficeras.  1987 flyttade desinfektorerna till mindre lokaler och lämnade den pampiga byggnaden bakom sig efter 100 års verksamhet. I dag har en skola flyttat in i lokalerna.

På en liten promenad i Görlitzer park stöter man på ett vakttorn från tiden då staden var delad i öst och väst. Muren låg ett stenkast bort.

TV-tornet Alex på Alexanderplatz är Tysklands högsta byggnad. Den byggdes som spejsigt DDR-monument och är i dag hela stadens berömda kännetecken.

Jag tycker om broarna över floden Spree, där gammalt blandas med …

… nyaste nytt.

Vi tog en liten sväng in till stans turiststråk.

Här vid Brandenburger Tor löpte den förhatliga muren. I dag strömmar turisterna till Pariser Platz, som då var Östberlin. Det är sorgligt att se det jippo som präglar platsen – till och med Darth Vader står redo att fotas tillsammans med framför Brandenburger Tor.

Jag besökte två spännande platser som jag inte har hunnit med vid tidigare tillfällen. Dem tänkte jag presentera i två blogginlägg om Berlin lite senare i dag och i morgon.

Ett av de största problemen är att många husägare upptäckt hur lukrativt det kan vara att hyra ut lägenheter till turister istället för Berlinare. Invånarna i Kreuzberg, en stadsdel som alltid präglats av multi-kulti och tolerans, känner sig nu hotade av massturismen.

Om yuppie-strömmen till Berlin drivit hyrorna i höjden de senaste åren i stadsdelar som Prenzlauer Berg, Friedrichshain och Mitte är det nu turisterna som ser till att priserna stiger ytterligare. För invånarna är det självklart en mardröm när grannlägenheten hyrs ut dagsvis till supande spanjorer, holländare och skandinaver.

Samtidigt betyder turisterna pengar. I Berlin finns det knappt någon industri och arbetslösheten är hög. Turisterna får stadskassan att klinga. Enligt Berliner Tagesspiegel kom mer än nio miljoner gäster till Berlin år 2010. Sammanlagt bokade man 20,8 miljoner övernattningar, vilket betydde nio miljarder euro i skattepengar.

Politikerna varnar därför för fientlighet gentemot turisterna. Många tror att vågen kommer att ebba ut, att den hype som råder om Kreuzberg inte kommer att hålla i sig för alltid. Låt oss hoppas att billiga klubbar, caféer och hostels inte tar kål på det unika först.

Foto: © Uwe Wattenberg/ pixelio

Tusentals tyska huvudstadsbor vallfärdar nämligen regelbundet 400 meter över den tysk-polska gränsen – inte för att bada på kurort eller njuta av en utflykt i det gröna. Nej, runt sju mil från Berlin ligger byn Osinów Dolny som kan skryta med att vara den frisörtätaste orten i världen. Byn består av 55 hus varav 45 är frisersalonger. Med andra ord går det 160 frisörer på 200 invånare. Det är förstås priserna som drar. En herrfrisyr kostar fyra euro, damer betalar fem och en permanent går på blygsamma 20 euro.

Borgmästaren berättar att det var ett problem i början när man inte förstod tyska och klippte av alldeles för mycket. Numera har varje frisör en ordbok till hands, har lärt sig baskunskaper i tyska och friserandet har blivit big business. Med en arbetslöshet på noll procent kan man inte annat än att vara nöjda.

För berlinarna är den lilla byn ett lönsamt utflyktsmål. Många kombinerar frisörbesöket för hela familjen med en runda på basaren, där man hittar bl.a. Polens billigaste cigaretter för två euro paketet och en liter bensin för 1,16 euro.

Foto: © Albrecht E. Arnold/ pixelio

Sedan flera år tillbaka skrivs det mycket om hur osäkert det kan vara att gå och bada på bad som Columbiabad i Berlin-Neukölln eller just Prinzenbad i Berlin-Kreuzberg. Tonen är ofta rå, flickor antastas, bråk mellan ungdomsgäng blossar upp med jämna mellanrum. I juli i år skadades en fyraårig flicka i ett slagsmål på Prinzenbad.

Innerst inne tänker jag nog att min kompis har rätt som inte låter sig skrämmas. Berlin är tuffare än München och man måste anpassa sig istället för att vara rädd. Jo, jag beundrar henne för det fastän jag själv som bortskämd bajer nog knappast skulle gå och bada i Kreuzberg på samma orädda sätt.

2007 kom en riktigt bra dokumentärfilm om tre tjejers liv och uppväxt i Kreuzberg: Prinzessinnenbad heter den, en titel som knyter an till just Prinzenbad, där tjejerna ofta träffas. Filmen är både en kärleksförklaring till stadsdelen Kreuzberg och en inblick i hur det är att vara ung och växa upp där. Jag vet att den visades på några svenska filmfestivaler under förra året och bl.a. Goethe-institutet i Stockholm lånar ut filmen, se mer om detta här. Ett varmt tips från min sida om ni är intresserade av multi-kulti-Berlin.

Foto: © Reverse Angle Library GmbH

Åh vad härligt det ska bli att byta ut lugna, gemytliga München mot ”farliga” Kreuzberg ett litet tag.

Här några citat från kvällen: 

Delningen av landet kunde övervinnas därför att vi tyskar dragit nödvändiga lärdomar av vår historia mellan 1933 und 1945.
Bundespresident Horst Köhler

Om Europa står för fred, menas framför allt de tyska och franska folken.
Frankrikes presiendet Nicolas Sarkoz

Arbetet för friheten får aldrig ta slut.
USA:s president Barack Obama via video 

Vi vet att miljoner hjärtan stod bakom dem som rev muren.
USA:s utrikesminister Hilary Clinton

Det kommer alltid nya skiljelinjer i världen – man måste ställa sig mot dem.
Michail Gorbatjov, f.d. president i Sovjetunionen

Foto: © schubalu/ pixelio