Regeringen har beslutat att i Sverige och internationellt uppmärksamma att Raoul Wallenberg 2012 skulle ha blivit 100 år genom att hedra hans minne med olika evenemang och aktiviteter …

Den svenske diplomaten Raoul Wallenberg gjorde en unik insats genom att under andra halvåret 1944 rädda tiotusentals judar i Budapest undan Förintelsen. Hans gärning visar att en människas mod och förmåga kan göra skillnad. Hans gärning är en förebild, inte minst i en tid då fler behöver stå upp mot förföljelse, främlingsfientlighet och antisemitism.

Raoul Wallenberg fängslades av Sovjet och fördes till det ökända Lubjankafängelset i Moskva. Vad som sedan hände är inte bevisat och den svenska regeringen kräver fortfarande besked. Raoul Wallenberg kämpade mot den ena av sin tids terrordiktaturer och föll offer för den andra.

I en krönika skriver Kaj Schueler, kulturchef på Svenska Dagbladet, så vackert: Vi är beroende av människor som gör det oväntade, som träder fram när de flesta andra endast är rädda. Som många andra har jag alltid varit otroligt fascinerad av Raoul Wallenbergs mod och öde, faktiskt så skrev jag mitt specialarbete på gymnasiet om honom. Vilken fantastisk hjälte denne man var. Han trollade ”svenskhus” av rivningsfastigheter i Budapest, utfärdade framgångsrikt sina skyddspass och byggde upp ett unikt kontaktnät som i slutänden räddade så otroligt många människor.

Än i dag vet man inte vad som hände med Raoul Wallenberg. Ryssarna teg länge om hans öde, men hävdar sedan 1957 att han dog i sin cell i Lubjanka-fängelset 1947. På grund av för vaga bevis kunde Sverige aldrig godkänna detta. Från mitt arbete minns jag att jag läste om många vittnen som ska ha sett honom mycket senare i fängelset.

Missa inte chansen att ta del av alla nya böcker och utställningen som det officiella Raoul-Wallenberg-året 2012 bjuder på. Även här i Tyskland uppmärksammas vår svenska hjälte, exempelvis startar utställningen ”Raoul Wallenberg lives – 4th August 1912” på muséet vid Checkpoint Charlie i Berlin.

Mer om Raoul Wallenberg 2012 här.

Baksidan av Haus der Kunst.

I München flyttade alltså de amerikanska soldaterna in i några trista kaserner i södra stan. När min man var liten växte han upp i närheten och då kom man inte in på det strängt bevakade området utan särskild legitimation.

I dag ser man klart och tydligt spåren efter amerikanerna – även om vanliga Münchenbor flyttat in i amerikanernas prydligt uppradade bostäder i närheten av skogen Perlacher Forst, polisen i amerikanska arméns huvudbyggnad (se bild nedan) och murar, gränser och checkpoints är borta.

Gator i området heter Cincinattistraße, Lincolnstraße och Emersonstraße. På hörnet Soyerhof- och Peter-Auzinger-Str låg ett University of Maryland-campus. Än i dag ser man märkena efter skylten. På bilden nedanför (tagen för några år sedan) finns den kvar. Även bion finns kvar – Cincinatti heter den än i dag.

1992 drog USA tillbaka sina trupper från München - som alltid i Tyskland är historia någonting levande, något som hänt för bara några år sedan. När man åker över Tegernseer Landstraße och ser genomfarten med grå trista hus på varje sida, genomfarten som på sin tid markerade det amerikanska territoriet, då fläktar historiens vingslag.

Foton: © I, Zerohund, Wikipedia

Nu har även mountainbikarna upptäckt sträckan. Grenzsteintrophy är namnet på cykelturen som löper 125 mil just där, där gränsvakterna en gång patrullerade. På många ställen påminner bara stenplattorna om den tiden.

Men det finns en hel del spår kvar.

Från delade tider.

Organisatörerna beskriver sträckan så här:

Tillsammans med Berlinmuren och Nikolaikyrkan i Leipzig är den inomtyska gränsen (med längden 1 378 km) kanske den mest historiepräglade platsen i tysk efterkrigstid. Vilka tankar utlöser det att i absolut frihet fara fram på en sträcka som för inte alls så länge sedan var täckt med minor och där mer än 1 000 personer dog för att de försökte fly till friheten?

Inga hotell eller andra bekväma övernattningar. En riktig hardcore-resa över stock och sten. De snabbaste klarar sträckan och ankommer i Travemünde på sex dagar.

Läs mer om cykelsträckan genom den tyska historien här och här samt mer om Gröna Bandet här.

Foto: © www.grenzsteintrophy.de/ Gunnar Fehlau

Hans och Sophie Scholl var medlemmar av den tyska motståndsrörelsen Vita rosen, som mellan juni 1942 och 18 februari 1943 med fredliga medel protesterade mot Hitlers diktatur och kriget (här en vacker bild på syskonen Scholl och Christoph Probst). Sammanlagt skrev och fördelade gruppen sex flygblad med uppmaningen att ta avstånd från Hitlers nationalsocialism. Bladen, som också delades ut i Köln, Stuttgart, Berlin och Wien skapade stor uppståndelse. Att krossa Vita rosen stod högt på Gestapos lista.

Syskonen Scholl blev tagna på bar gärning av vaktmästare när de delade ut det sjätte och sista flygbladet på universitetet i München i februari 1943. De fängslades av Gestapo och dömdes till döden. Bara några dagar senare halshöggs de. Även Vita rosen-medlemmarna Kurt Huber, Willi Graf, Christoph Probst och Alexander Schmorell avrättades.

Senare samma år nådde det sjätte flygbladet England, trycktes där i mängder och spreds med flygplan över Tyskland.

Framför huvudingången till universitetet i München hittar man en minnessten.

I våras besökte jag gravarna på kyrkogården vid fängelset. Väldigt anonyma är de, men de vita rosorna var många.

Här Alexander Schmorells grav. Hans föräldrar har begravts med honom. Hans mamma fick vänta ända tills 1982 innan hon fick återförenas med sin son.

Sophie Scholl fick aldrig se kriget få sitt slut. Hon fick inte studera klart, bilda familj eller glädjas åt livets alla glädjeämnen. Det känns extra sorgligt i dag, när hon skulle ha firat sin nittionde födelsedag. Det tröstar lite att veta att hon aldrig kommer att falla i glömska, att hon för alltid kommer att inspirera andra med sitt mod. Hennes tragiska död är en lära för många, många andra.

Hans och Sophie Scholl är i dag några av de mest betydande symbolfigurerna för den tyska motståndsrörelsen under nazismen.

Den som vill besöka graven hittar den på Friedhof am Perlacher Forst, gravnummer 73-1-18/19). Du kommer dit bäst med spårvagn 27, hållplats Schwanseestraße.

1951 införde DDR ryska som obligatoriskt ämne från femte klass. Före det hade eleverna kunnat välja mellan ryska, engelska och franska. Många uppfattade språket enbart som ett tvång uppifrån och gick halvhjärtat till lektionerna. Och jag måste medge att jag inte har träffat en enda person från forna Östtyskland som kan säga mer än pipskaft på ryska.

1980 avgick den illa omtyckta Margot Honecker (Erich Honeckers fru) som minister för folkbildningen i DDR, vilket hon varit sedan 1963. Efter det skedde stora förändringar inom skolsystemet, bl.a. krävde medborgarna att själva få välja främmande språk i skolan. I november 1989 ställdes därför krav på landets rysklärare att de skulle skola sig i att undervisa även engelska. Skolåret 1990/1991, strax efter murens fall, beslöt sig nära 90 procent av de östtyska eleverna att läsa engelska istället för ryska. Samma år skrev Spiegel om hur tusentals rysklärare plötsligt stod arbetslösa.

Min klasskamrat går på vår kvällskurs därför att han är gift med en ryska. ”Men”, tillade han, ”vi har varit gifta i sju år så jag har väntat bra länge med att ta tag i det här språket igen.”

Jag kan bara förmoda att det är grundskolans negativa vibbar som har bromsat.

Hålen är skotthål från andra världskriget och har fått vara kvar som del i projektet Wunden der Erinnerung (minnenas sår).

Vid muséet Alte Pinakothek hittar man ytterligare ett minnesmärke. Där står en gammal ärgad kopparstaty även den full med skotthål.

En av våra kompisar är formgivare och har en fantastisk ateljé mitt i München. Efter lite enkelt googlande visade det sig att han lyckats hyra en lokal på innergården till det som tidigare varit nazisthögkvarter med bunker och allt.

Nu har jag lyckats snoka upp en sorglig historia som att göra med vårt hus här på Baaderstraße. De inblandade är Sigmund Rascher, ökänd SS-läkare i det tyska koncentrationslägret Dachau i närheten av München, och hans fru.

För många är Sigmund Raschers namn en synonym med nazisternas omänskliga medicinska experiment. Det var t.ex. han som fick ordern av Himmler att göra experiment på fångar för att undersöka hur kroppen reagerar vid stark nedkylning. Man ville ha mer kunskap om möjligheterna att rädda piloter i Luftwaffe som störtade i Nordsjön eller Engelska Kanalen. Många dog i Raschers iskalla vattentunnor de hårda vintrarna 1942 och 1943.

Raschers inledde i alla fall ett förehållande med Karoline Diehl, en f.d. schlagersångerska och änka till teaterregissören Oskar Diehl. Karoline hade goda kontakter med Himmler, men denne ville inte låta dem båda gifta sig på grund av åldersskillnaden på 16 år. I tredje riket var det ju var mans plikt att gifta sig och skaffa många barn. Som SS-man fick inte Rascher gifta sig utan Himmlers tillåtelse. Men Karoline bevisade sin duglighet som barnaavlerska genom att få hela två utomäktenskapliga barn och till slut gick Himmler därför med på giftermålet. Ytterligare två barn följde och Himmler blev misstänksam. Han tillfrågade två andra SS-läkare om det verkligen var möjligt att en kvinna fick barn vid 50 års ålder.

I mars 1944 häktades paret Rascher. Med hjälp av Münchens kriminalpolis hade det uppdagats att Karoline inte alls fött några barna utan kidnappat samtliga av de fyra barnen från deras familjer här i stan. Och ett av dessa stackars barn, sonen Peter, hette egentligen Johann Schneider och hade rövats bort från sin mamma Victoria Schneider som bodde just här på Baaderstraße 52.

Karoline fördes till koncentrationslägret Ravensbrück och hängdes där, Sigmund Rascher fängslades i koncentrationslägret i Dachau, där han sköts med nackskott av SS själv tre dagar innan amerikanska trupper intog lägret.

Barnen hamnade på Lebensborn-hemmet Steinhöring i närheten av Ebersberg här i Bayern. Lebensborn var nazisternas initiativ för avel av ariska barn. Här uppmuntrade man genetiskt passande ariska kvinnor till utomäktenskaplig barnafödsel och adopterade sedan bort dessa barn till ”partitrogna” familjer. Allt för att förädla den ariska rasen.

Ja, tänkt vilka öden man kan stöta på om man gräver lite på nätet. Hoppas det gick bra för den lille Johann Schneider i slutänden.

Foto: Jag bor på höger sida, precis före det röda huset. Ursäkta den dåliga vinkeln! Jag hade brådis.

I mina gamla kartonger hittade jag bl.a. en D-Mark. Då blev jag allt lite paff. Har jag alltså bott i det här landet så länge att jag varit med om att betala med D-Mark?

Deutsche Mark (DM) infördes 1948 i Västtyskland, som ockuperades av de allierade. Efter återförenandet mellan Östtyskland och Västtyskland användes D-Marken i hela landet. I DM delades i 100 Pfennig.

Den 1 januari 2002 var det dags för valutareform och Tyskland bytte D-Marken mot Euro. Då var jag på plats. Efter att under ett års tid vant mig vid D-Mark och Pfennig istället för kronor och ören var det dags igen.

Ångesten var ganska djup den morgonen. På TV och i tidningar gapade folk om hur helskotta åt skogen det var att man skulle byta bort den gamla invanda valutan. Affärerna slet sitt hår eller utnyttjade tillfället att blåsa sina kunder. Man lät D-Mark-priserna vara kvar och bytte bara valutatecknet, vilket innebar att allt blev dubbelt så dyrt.

Dåförtiden bodde jag inneboende hos en galen tant, så galen att jag någon gång måste ta mig i kragen och berätta om den tiden här på bloggen. Men innan dess måste jag plocka fram dessa tokiga minnen som jag ärligt talat har förträngt ganska skönt någonstans i de gråare delarna av hjärnan. Jag minns i alla fall att jag betalade DM 550 i hyra hos Tant Brummer, som hon hette. Från och med januari 2002 stod det ett kuvert med EUR 281, 21 lutat mot vasen på köksbordet i slutet av varje månad. Hon vägrade avrunda neråt, jag uppåt.

Själv ville jag inte gå till jobbet den där dagen. Jag jobbade nämligen heltid som affärsbiträde och var tvungen att stå i kassan denna historiska januaridag då tyskarna ställde om till Euro. Min tyska var väl ok på den tiden, men allt annat än glänsande. Så där stod jag som ett fån när de uppspelta kunderna kom insläntrande med de skinande nya mynten och de styva, oanvända sedlarna.

Fel gjorde jag – lämnade ut 20-cent-mynt istället för 10-cent-mynt. Och kunderna skällde mer än gärna. Men i det stora hela gick det ganska bra. Vi hade ju haft kurs med chefen några veckor innan. Det enda krångliga var att man enligt lag fortfarande fick betala med D-Mark och Pfennig några månader in på året. Därför passade folk på att tömma sina spargrisar och kom dragandes med mängder av småmynt. De betalade med D-Mark och fick växeln i Euro och Cent. Fråga mig inte hur det fungerade med kassan. Det var nämligen läskigt komplicerat.

Jag minns att jag själv försökte handla bröd en dag i bageriet med mina sista gamla D-Mark. Då fick bageritanten nog och slängde mynten efter mig.

”Dra åt skogen med Era fördömda pfennig”, skrek hon åt mig.

Hon var trött på att fungera som Bull-Forex åt alla som inte orkade gå till banken och växla en gång för alla.

Ja, efter ett tag var det slut med D-Marken. Fortfarande kan folk vid dyra priser utbrista ”Men Herre Gud, det är ju si och så många Mark!” Men långsamt börjar den gamla valutan lämna sinnet. Man klagar inte längre över hur dyrt det blev när man bytte valuta (för himla dyrt blev det bara så där pang bom). Bara några av de riktigt gamla är kvar i det gamla pengatänket.

Så länge har jag alltså bott i Tyskland. Lika mycket som jag måste leva med att det faktiskt finns halvvuxna svenskar i dag som inte minns VM-94, måste jag inse att jag kommer att stöta på massor med tyskar framöver som inte har några minnen av D-Marken.

Tänk vilka minnen en flytt och en liten, liten bit metall kan locka fram.

Den amerikanska bomben från år 1944 var 1,20 m lång och fylld med 250 kilo sprängmedel. Den farliga rostklumpen uppdagades eftersom man planerar att borra för jordvärme i området. Varje dylikt byggprojekt föranleds i regel av en sökaktion efter gamla bomber och det finns företag som är specialiserade på att säkra byggplatser.

Byggföretagen är inte tvungna enligt lag att genomsöka marken efter bomber, men i de områden som utsatts för luftangrepp under kriget rekommenderar man det starkt. I det här fallet befinner sig gasföretaget Linde AG i närheten av fyndplatsen. Företaget sysslade med rustning under andra världskriget och därmed ett av de allierades bombmål.

Foto (bomb som hittades tidigare i år i München): © Polizei Bayern