Det har varit en ganska slitig vecka hittills. Jag har flängt mycket i München, men också haft massor med telefonintervjuer, vilket betyder att jag kan hålla mig hemma en hel del med telefon och penna i högsta hugg. Och som varje gång när hösten börjar vina kring knutarna här på Baaderstraße känner jag mig lyckligt lottad att slippa ta S-Bahn och pendla i 40 minuter ut till mitt gamla kontor i östra delen av staden.

Jag trivs väldigt bra i mitt home office just nu. Kaminen går på högvarv i rummet intill, jag kan sitta i tjockt stickat istället för kliande kostymer och mitt liv är prydligt schemalagt på whiteboarden av mig själv, inte av någon annan. Framför allt tycker jag så himla mycket om jobbet.  Jag träffar olika människor hela tiden och känner att nästan varje nytt uppdrag tar mig vidare en liten bit i yrkeslivet.

Det enda jag saknar just nu är att skriva på det som jag gillar att kalla min bok. Min bok är ett litet projekt som ligger mig varmt om hjärtat. För som exil-svensk blir man ibland alldeles galen av hemlängtan och språkfrustration. Då är det härligt att slänga sig in i en annan värld och skriva metervis med text om precis de miljöerna man går och bär på i hjärtat. För självklart spelar berättelsen i Sverige! Det är nostalgin som rycker och drar i min kreativa pulsåder.

Det finns två framtidsscenarion som egentligen är bra båda två:

1. Mitt spökboksmanus slår som en bomb och jag får äran att skrämma livet ur Sveriges samtliga 9-12-åringar, blir översatt till tyska och ägnar resten av mina dagar åt att åka mellan tyska småstäder och föreläsa om svenska spöken.

2. Det blir aldrig något färdigt manus eller det som blir klart blir refuserat av förlagen. Men då kan jag i alla fall säga att jag har haft himla roligt på vägen.

Hälsningar från ett kallt München.

Jag har haft en bra och lite varierande dag: På förmiddagen skrev jag en liten artikel om ”jordens tyngsta motorsport” – traktorpulling. På eftermiddagen fick jag värmande fin feedback på ett reportage jag skrev i somras och skickade iväg med ett  musklick som var mer än nervöst. Dessutom har ett lite längre arbete burit frukt: under augusti har jag gallrat reklambyråer här i München till en av mina bästa PR-kunder. Kontrakt skrevs i dag med en helt fantastisk byrå som jag verkligen tror på. I mitten på september ska vi få se resultatet. Extremt spännande!

I morgon bär det av till Sverige för att träffa min färsklevererade systerson, som även han fått ett hederligt tyskt namn – Otto heter underverket som tillsammans med sin bror Max ska få lite quality time med moster i veckan.

Apropå Oktoberfest förresten: Jag ska dit till startskottet den 17 september, dagen efter är det dags för årets resa till Israel så jag missar faktiskt hela första Oktoberfestveckan, vilket egentligen är dödssynd när man bor i München.

Bild: © www.oktoberfest.de

Jag såg massor med bilar jag skulle kunna tänka mig att ha hemma i garaget. Men roligast var förstås att kika på männen som svansade runt och fotade de snygga bilbrudarna!

Nu ska jag inte vara en bitter post-25-rödstrumpa. En hel del män går faktiskt på bilmässa just för att titta på bilar.

Nu till mina favoritobjekt. Den här var inte dålig.

Inte den här heller.

Wiesmann bygger Tysklands coolaste autos, ingen fråga om den saken.

Vi svenskar är faktiskt inte så mycket sämre, här Koenigsegg.

Eftersom vår familj kör Saab i så många generationer det har funnits Saab (syrran för arvet vidare) kikade jag förbi hos dem också.

Den här skulle nog pappa gilla.

Ytterligare två snyggingar på mässan:

Men favoritmontern var Lamborghinis. Så snygga bilar. Plan: skriva en bestseller à la Harry Potter och köpa ett sånt här vrålåk.

Japp, det är planen!

På snabbvisit i montern från det stora landet i väst hittade jag plan B i fall Sascha skulle ledsna – en riktig karlakarl med söta fjädrar!

Och ni som tror att det bara är att hååååva in godis i stora kassar misstar er – eller vad säger ni om denna provsmakarpåse i frimärksformat?

Jag blev faktiskt intervjuad av en tysk tidning i dag angående godisvanorna uppe hos oss i Skandinavien (som vanligt roligt att sitta i ”andra änden” vid en intervju). Bland annat blev jag ombedd att ge exempel på särskilt omtyckt godis. Då passade jag på att slå ett slag för mina älskade hallonskallar – det bästa godiset i världen!

En kollega till mig satt fast på Autobahn i sex timmar i går på väg från Dresden till München. Hela bundeslandet Sachsen var igenpluggat av olyckor orsakade av snöstorm, hala körfält och en massa panik. Redan i förrgår utfärdades ovädersvarning för hela fristaten där uppe.

Och eftersom ett snöoväder var på väg norrifrån söderut var det jag som bokade tåg en dag tidigare på väg mot Haßfurt någonstans på Bayerns nordligaste gräns, på vischan någon timme bortom Bamberg.  Jag hade ett pressmöte där i dag på morgonen och ville inte riskera att komma för sent på grund av att Deutsche Bahn som vanligt rostar ihop i kylan och tågen självdör av tusen anledningar vi betalande passagerare inte får nys om.

Ja, Haßfurt måste nog vara det fulaste namn på en ort jag någonsin hört talas om, skulle väl heta ”Hatstad” om den låg i Sverige. Snabb googling visade på runt 5 000 invånare och det var lite spännande att kliva av på den slitna tågstationen. I jakten på en taxi gick jag in på tågstationsbaren, där sammanlagt fem gäster. Två som satt i baren var väldigt fulla och sönderslagna i ansiktet. De tre andra var klädda i jobbarkläder och drack bubbelvin medan de spelade Motown-hits i jukeboxen. Där väntade jag ganska länge innan en av byns två taxibilar dök upp.

På hotellet fick jag ett rum med inredning i trä, trä och åter trä!

Jo, jobba måste man.

Verkligen ett rum som passar en träig liten svensk.

Ni glömmer väl inte hur katolskt Bayern är? Undrar hur många hotellbiblar det finns i världen.

På eftermiddagen var det dags att åka hem. Det är nog inte lika mycket snö här som i Sverige, men vackert är det ändå så att det förslår.

Det blev lite fotoglädje på tåget som faktiskt ”bara” var 90 minuter försenad denna kalla torsdag.

Det kanske finns troll i Tyskland ändå. I alla fall såg allt så trolskt ut när jag åkte genom landskapen i dag.

Och solen gick ner någon gång på den långa vägen.

Och så var den långa resan slut. Nu sitter jag och skriver ihop dagens intervjuer.

På Hauptbahnhof var stämningen tryckt. Poliser kutade runt vid spåret och surrade i sina walkie-talkies om någon röd väska som kunde vara ett potentiellt hot. Annars syntes mest glåmiga pendlare med enorma kaffepappmuggar till, inga extremister med bombkoffertar så långt ögat kunde se.

En lång resa blev det när tåget äntligen rullade iväg. Jag for långt bortom Augsburg (som är en riktigt vacker stad med bl.a. världens äldsta socialinrättning, stadsdelen ”Fuggerei”). I hålan Donauwörth bytte jag tåg och for ännu djupare genom Bayern, i riktning Baden-Württemberg.

Jag har rätt hemska minnen från trista Donauwörth. Vargavintern 2008 stod jag nämligen och frös häcken av mig på denna trista landsortsstation. Jag hade varit på mässa i Nürnberg när varenda lokförare i landet satte igång att storstrejka. I kalla pumps och ännu kallare kostym stod jag därför och hackade tänder i flera timmar just här.

Om man ger Donauwörth en chans finns det kanske något att se. Stället är känt för sin dockproduktion samt för att Eurocoptern byggs här. Man måste väl bara bege sig iväg en liten bit från den trista stationen.

Nåja, i går slapp jag vänta så länge. Istället hoppade jag på en Regionalbahn som tog mig genom sovande småorter med märkliga namn som Trochtelfingen, Pflaumloch, Nördlingen, Möttingen och Hoppingen för att slutligen hamna på min slutdestination Bopfingen.

Där fick jag visning av sågverket och en trevlig intervju med ägaren som bara var några år äldre än jag. Nu sitter jag och skriver för fulla muggar om hur många trädstammar ett toppmodernt sågverk bearbetar i minuten och hur det känns att driva ett jätteföretag av detta slag.

Det är nog det bästa med mitt jobb: Man kommer runt lite och träffar folk man nog aldrig hade träffat annars.

Det här jobbet skriver jag på tyska, vilket jag gillar. Tyskan är ju ett så härligt språk, där man kan bolla runt med orden och bygga om en mening 150 gånger utan att det blir tråkigt.

Har precis gett upp efter en hel dag i den svettiga studion. Självklart har jag störst problem med de ”pinsamma” orden samt könssjukdomarna. Jag tror jag fick ta om ”penis” fem gånger. Jisses, jag har visst gått och blivit pryd på gamla da’r!

Nåja, efter en lång dag sitter jag äntligen på spårvagnen – som trots strejk faktiskt dök upp till slut.

Om några veckor kommer Sverigeintresserade läkarstudenter kunna lära sig svenska medicintermer med min svala, neutrala stämma! Vilken tur de har!

Situationen: Tre veckor efter att betalningsfristen gått ut skickar jag en vänlig påminnelse om att företaget säkerligen glömt att betala min räkning och att det vore jättebra om de kunde göra det inom en vecka. Som svar på denna påminnelse kommer ett surt e-mail med informationen om att företaget – som säljer mina texter vidare till en av sina kunder – aldrig betalar sina översättare innan de själva fått betalt av sin egen kund. Take it or leave it alltså. Samtidigt får jag informationen att kunden precis har betalat. Pengarna för projektet hade kommit in dagen innan. Det här är nu snart tio dagar sedan och jag har fortfarande inte sett några pengar.

Det råder verkligen en mentalitet här och var som säger att bagaren inte behöver betala mjölet förrän kakan är bakad och såld.

Som tur är har man bra kunder också, sådana man inte vill förlora för allt i världen. Det är de som gör att man kan skratta åt eländet.

Men hemskare än jag är alla andra. Nyheterna är fulla med märkliga och deprimerande nyheter, som att en bonde i byn Malchow (var i Tyskland den nu ligger) i ren ilska försökte köra sönder sin dotters hus med sin traktor -- tills polisen sköt sönder däcken, det varnas för den dåliga vattenkvaliteten vid landets kuster och samtidigt noteras att oljepamparna nu lyckats paja en oljeplattform även i det vackra Röda havet.

På jobbfronten inträffar massor med otrevligheter för tillfället. Ta dagens exempel: Jag gjorde en lång översättning till ruskigt billigt specialpris i slutet av förra året. Egentligen tog jag bara uppdraget för att det var en spännande, historisk text och jag hade luft just då. Nu har jag tjafs med kunden för att jag vill ha en halvtimmes betalt för en extra korrläsning som inte var avtalad. En halvtimme! 

Jag vet att det låter löjligt från min sida att tjafsa om en halvtimmes jobb, men det har varit så många liknande situationer den senaste tiden. Folk vill ha dina tjänster, men vill betala så lite och så sent som möjligt. Problemet är att du försöker vara schysst och tillmötesgående, men det finns så många där ute som gärna tar hela handen om du erbjuder ett finger. Sedan sitter man där med sina kompistjänster och filar på texter utan att få en cent. Om någon av mina fina, okomplicerade kunder läser det här skickar jag energi och tacksamhet till er för att ni är som ni är.

Men en sådan dag är det i dag. Jobbiga e-mails, människor på tråden som du är glad befinner sig just på andra sidan tråden och inte face to face, post som enbart består av räkningar samt ett riktigt uselt humör.

Som tur är finns det musik i sådana här stunder. En sång jag har lyssnat på nästan hela mitt liv när jag varit nere är den här:

www.youtube.com/watch?v=tFQZYPOwKIs

Jag bara älskar Annie. Växte upp med filmen och musiken fastnade riktigt ordentligt under hårrötterna. För vet ni vad? Jag är en supernöööööörd!