Och nu har faktiskt jag också räknat ut att jag skulle tjäna på att låta ett proffs komma hit och göra allt det där jag själv aldrig hinner mer. För det första handlar det förstås om tiden. Istället för att moppa och damma skulle jag kunna investera tiden i mitt jobb eller min fritid – till ett värde tusen gånger högre än det jag får betala för att lyan fräschas upp av någon annan. För det andra blir saker och ting gjorda ordentligt. Ni skulle bara veta hur många dyra skjortor och blusar jag sabbar genom att stryka dem fel och hänga upp dem på trekvart på galgarna. Och varken Sascha eller jag är väl den som orkar krypa runt och svabba lister. Själv fick jag nog av städning efter sommarjobben som städerska på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, en hamburgerrestaurang i Umeå och ett hotell i Irland. Därför slarvar jag gärna.

Så handlar städhjälp om att man är snobbig eller inte klarar av sitt eget hushåll? Det tycker inte jag. Jag tycker det handlar om att tillåta sig själv att koncentrera sig på sina styrkor och underlätta sin egen vardag. Därför ska jag strax ringa till Annikas städtant och bestämma en tid när hon kommer hit och tar sig en titt på dammgömmorna. Jag tror jag kommer att kalla detta ”årets beslut” när jag ser tillbaka på det 2011: inga mer städbråk, inga svordomar mer över dammsugaren. Jag ser ett lugn svepa in över mig …

Bild: © Rainer Sturm  / pixelio

Jag fotade den här mattan i förrgår som en påminnelse till mig själv att sluta åka tåg i det här landet. Jag ägnade nämligen flera timmar i denna tågkupé som mest kändes som en sovjetisk fängelsevagn. Heltäckningsmatta på golvet som säkert inte ens var nylagd när Kohl tillträdde som förbundskansler, idel glåmiga ansikten, hiskeliga toaletter och obekväma läbbiga säten.

Jag vet att det klagas på SJ, men jag kan inte tänka mig att tågen hemma är lika opålitliga som Deutsche Bahn. Jag tror att jag har haft förseningar vid nittiofem procent av mina tågresor genom Tyskland.

Därför stod jag i förrgår och gnisslade tänder vid spåret till tåget från Heidelberg till München. Jag hade bokat direkttåg med sittplats vid fönstret, med bord och trådlöst internet. Jag skulle ägna den tre timmar långa resan åt att transkribera intervjuerna jag gjort på morgonen. Av den planen blev det pannkaka.

Först hette det ”trettio minuters försening”, efter trettio minuter ändrades detta till sextio, efter sextio minuter skulle tåget komma efter nittio minuter och efter nittio minuter kom ingen information alls. Efter köande till informationsdisken fick jag veta att tåget inte skulle gå. Istället skulle vi slussas hem över Stuttgart i ett regionaltåg.

När vi äntligen kom iväg i det sunkiga tåget (som standardmässigt var så långt ifrån det jag bokat som var möjligt) hade jag hunnit hänga gubbe tio gånger med en åttaårig pojke, rökt cigaretter med hans mamma, lovat en orolig kvinna att se till att hennes femtonåriga guddotter kom till München ordentligt, diskuterat Justin Biber och Til Schwaiger i flera timmar med denna rara tös samt utvecklat stresshuvudvärk.

Nä, inga tågresor på ett tag nu … fördelen av att kunna jobba medan man åker överväger helt enkelt inte nackdelarna när tekniken klappar ihop och hela kommunikationssystemet invalidiseras, vilket händer stup i kvarten.

Fy … fy … Bahn!

− Har vi några ägg hemma?
− Vet inte, jag har två i alla fall …

Jag läste för ett tag sedan några forskningsresultat som förklarade varför kvinnors bröst är sexobjekt. Detta förklarades med aphannarnas sexuella attraktion till utpräglade stjärtar. När evolutionen fick människan att gå upprätt fungerade det inte längre med en utstående, röd jättebak för att locka karlar. Därför utvecklade vi stora bröst och bär sålunda ett arsle på framsidan. Hmmm … jag skulle vilja se den forskning som degraderar grabbarnas bollar, nötter, ägg till något dylikt.

Jaha, vad ville jag säga om det här då? Inte mycket. Det har helt enkelt varit en relativt mansdominerad vecka och jag har nog umgåtts lite för lite med tjejer. Ni vet: sådana som bär äggen på insidan!

För det första var kronprinsessan Victoria i München med prins och allt. Det var deras första officiella resa som gift par. Medierna fullkomligen exploderade av ”här-kan-ni-träffa-prinsessan-tips”. Jag kom inte loss utan fick följa hela ståhejet på lokal-TV istället. Men jag klädde faktiskt på mig i svenska färger den dagen. Ibland måste man helt enkelt få känna sig lite extra blågul.

I hela Tyskland råder fortfarande en övergripande rädsla för tomater. Och gurkor. Och sallad. Fast främst gurkor och tomater. Butikerna gör reklam med slagkraftiga rader som ”Hälsan går före pengar. Gurkor och tomater har tagits ur sortimentet tills vidare”, t.ex. på Yorma vid Hauptbahnhof tidigare i dag (se skyltar i rött).

I dag läste jag i tidningen att  ett förslag diskuteras att ändra lagen om organdonation. Istället för att under sin livstid aktivt bestämma sig för att vilja donera organ efter sin död ska man istället aktivt motsäga organdonation. Gör man inte det ska man automatiskt räknas som organdonator. Ett bra förslag tycker jag, som det är nu bryr sig alldeles för få om att att säga ja till organdonation.

I dag var jag på jobb i Münchens förmodligen tristaste stadsdel – Am Hart/Milbertshofen. Industri,  kontor och sorgliga lägenhetskomplex vid starkt trafikerade, gråa gator. När jag var liten nykläckt kyckling här i München anmälde jag mig till en kvällskurs i världshistoria på folkhögskolan. Skolan låg här. Hela två terminer satt jag och diskuterade krig och allmänt världselände tillsammans med pensionerade tanter – så långt jag hängde med i alla fall. Sedan dess hade jag faktiskt inte satt min fot här. Tills i dag.

På vägen hem upptäckte jag två ord på en trist kontorsfasad som fick mig att titta en extra gång – lagom lunch är en café-kedja från Regensburg med mackor och wraps på menyn. Undrar om det är lite svenskt inflytande med i bilden. I Tyskland existerar – liksom i många andra språk – nämligen inte ordet ”lagom”. Och lagom lunch ska man ju äta. Inte svulla breze och munkar som jag har gjort de senaste veckorna.

Var precis och hämtade sushi på stans legendära sushi-ställe Shoya som ligger precis vid Hofbräuhaus. Det har spöregnat hela dagen och hela stan är grå. Därför ska jag plöja några filmrullar och äta, äta, äta!

Och även om Sverige har blivit nästan helt kontantfritt och impar med allt från sms-bussbiljetter till en offentlighetsprincip som får en att hämta andan – läs www.allabolag.se, www.ratsit.se och taxeringskalendern – så stolpar sig också Tyskland fram på den elektroniska service-fronten.

• Jag har t.ex. alltid tyckt det är så enkelt att säga ”ta på en hundring” i kassan i Sverige när man handlar för mindre pengar och behöver kontanter. Det fungerar numera i väl utvalda tyska mataffärer också – under ett höjt ögonbryn, men ändock.
• Man kan också betala med kort nästan överallt, t.o.m. på Aldi och på apoteket. Det är faktiskt så att även tyskarna själva blir irriterade när det inte går att dra kortet på en restaurang. I taxibilarna är det fortfarande ingen självklarhet, en korttaxi måste för det mesta förbeställas.
• I alla fall i München kan man betala tunnelbanebiljetterna med kreditkort. Kors i taket.
• Man får prata i mobiltelefon på de offentliga färdmedlen utan att få en pensionärskrycka i baken.
• Ett myndighetsbesök måste inte längre ta sex timmar utan kan ibland gå på en kvart.

Det går alltså framåt!

Det är ingen fråga om saken att polisen är på alerten. I går drog ett antikapitalistiskt demonstrationståg genom min gata.

Den lilla gruppen vänstermänniskor följdes av en karavan grön-vit ordningsmakt.

Vi var duktiga och parkerade i garaget i går, vilket besparade oss en biltvätt. Toapapper, kattmat, mjölk och vispad grädde används annars flitigt av barn och ungdomar som bilpynt natten mellan sista april och första maj – die Freinacht.

Min onsdag i Tyskland just i dag känns inte lika festlig. Det duggregnar, är kallt och skrivbordet är fullt med staplar. Jag har nämligen börjat sortera det kaos av papper, räkningar och allmänna „Unterlagen“ för deklarationen nästa år. Steuererklärung har sin givna topplacering på listan över mina jobbigaste tyska ord. Som tur är har man en snäll Steuerberater som rycker ut per e-mail när man inte fattar den märkliga korrespondensen med finansmyndigheterna, brev som tycks ha deltagit i tävlingen „Vem kan skriva ett A4-långt brev utan att använda fler än tre meningar?

Men vi struntar i såna trista samtalsämnen. Jag tänkte tipsa om några fina München-ställen istället.

Vi börjar med Schwabinger Sieben, en rockbar på Feilitzschstraße 9 som inte har ändrat på sig alls sedan den öppnade på 1950-talet. Det är tätt mellan stammgästerna och tatueringarna. Personalen är trevlig och musiken består av rock-klassiker. Vi var där i söndags och lyssnade på livemusik – några unga killar som spelade det de själva kallade horror-punk.

I måndags var ångesten utbredd i vårt lilla hushåll – påsklovet var ju på väg att ta slut. För att stilla denna ångest klädde vi upp oss och gick ut och åt på den japanska lyxrestaurangen Emiko i hotellet Louis precis vid Viktualienmarkt. Det var en väldigt fin restaurang med proffsig personal, lyhörda ut i fingerspetsarna. Det tog inte mer än fem sekunder att få en ny ätpinne efter att jag tappat en av mina i golvet. Dyrt var det, men jag har äntligen hittat Münchens bästa japanska mat.

Vill man inte göra av med för mycket pengar (Emiko hamnar verkligen i den dyrare prisklassen) kan jag rekommendera J-bar på Maistraße 28. God japansk husmanskost (ingen sushi), avslappnad atmosfär och trevlig personal. Där var vi i torsdags och smörjde kråset.

Något sådant blir det inte i kväll. Har inhandlat lite superbilligt halvgammalt bröd som jag ska festa på istället. Jo, i matlågprislandet Tyskland ser man discount-bagerier lite här och var. Precis vid Isartor finns det ett ”SB-bageri”. Selbstbedienungsbäckerei heter det och är en typ av snabbköp, men bara med bröd, bullar och bakverk. Testade att handla där i dag. Så jäkla torrt var det väl inte, men jag kan inte säga att smaklökarna dansar tango heller … fast det kanske beror på dammet från mina deklarationspapper.

Lillördag var det ja!

Vad jag inte visste på den gamla goda tiden var att det i Tyskland är olagligt att prata i telefon när man kör bil eller cyklar. 25 euro kostar det om man blir tagen på cykel med en telefon vid örat. I bilen är bara handsfree är tillåtet. Tydligen är det bara i Sverige och Albanien som bilförare får prata i mobiltelefon, där ser man.

Vad jag heller inte visste är att det är förbjudet att släppa tramporna när man frihjular. Det kan man också bli bötfälld för.

Att förbjuda telefonpratande i trafiken är ju en rätt bra sak. Men det måste ju finnas några bra förordningar när precis allt i det här landet är reglerat på något sätt. En klassiker, som det skrattats åt på nätet i många år nu, står tyska posten för med sin definition av en värdesäck. Jag tror inte jag måste översätta allt, men hela följande text  handlar om vad som skiljer en värdesäck från en värdepåse:

Der Wertsack ist ein Beutel, der auf Grund seiner besonderen Verwendung im Postbeförderungsdienst nicht Wertbeutel, sondern Wertsack genannt wird, weil sein Inhalt aus mehreren Wertbeuteln besteht, die in den Wertsack nicht verbeutelt, sondern versackt werden. Das ändert aber nichts an der Tatsache, dass die zur Bezeichnung des Wertsackes verwendete Wertbeutelfahne auch bei einem Wertsack mit Wertbeutelfahne bezeichnet wird und nicht mit Wertsackfahne, Wertsackbeutelfahne oder Wertbeutelsackfahne. Sollte sich bei der Inhaltsfeststellung eines Wertsackes herausstellen, dass ein in einen Wertsack versackter Wertbeutel hätte versackt werden müssen, so ist die in Frage kommende Versackstelle unverzüglich zu benachrichtigen. Nach seiner Entleerung wird der Wertsack wieder zu einem Beutel, und er ist auch bei der Beutelzählung nicht als Sack, sonder als Beutel zu zählen. Bei einem im Ladezettel mit dem Vermerk ”Wertsack” eingetragenen Beutel handelt es sich jedoch nicht um einen Wertsack, sondern um einen Wertpaketsack, weil ein Wertsack im Ladezettel nicht als solcher bezeichnet wird, sondern lediglich durch den Vermerk ”versackt” darauf hingewiesen wird, dass es sich bei dem versackten Wertbeutel um einen Wertsack und nicht um einen ausdrücklich mit ”Wertsack” bezeichneten Wertpaketsack handelt. Verwechslungen sind insofern im Übrigen ausgeschlossen, als jeder Postangehörige weiß, dass ein mit Wertsack bezeichneter Beutel kein Wertsack, sondern ein Wertpaketsack ist.

Hilfe!

Bild: © Arno Bachert / pixelio

Där var det karnevalstämning för hela slanten. Den 8 mars är det Faschingsdienstag och folk ska klä ut sig för hem och fosterland. Varenda affär i stan är fullproppad med billiga kostymer, konfetti och silikonmasker. 

Vi funderade på att ta med oss den här tjusiga hästdräkten hem.

Som ni vet har vi haft stor dioxin-skandal här i Tyskland. Butikerna försöker därför vagga in folk i trygghet genom att sätta upp skyltar med påståenden om att ”våra ägg är fria från dioxin”. Inte så övertygande – jag menar, 120 000 dioxin-förgiftade ägg lyckades nå handeln i januari. Men man kan ju alltid försöka …

Här i München är det Faschingsdienstag som är höjdpunkten på denna ”femte årstid” som karnevalen ofta kallas. Denna infaller först den 8 mars, men vi smygstartade med maskeraden redan i går.

Jag var drake och Sascha kanin på vårens första Faschingsfest.

Söndagshälsningar från ett märkligt land med märkliga seder.