Rivella är en kolsyad läsk med 35 procent vassla … ja, just det: den där biprodukten man får vid osttillverkning. Vasslan ger Rivellan sin speciella smak och gör den samtidigt nyttigare och mindre sockrig än vanlig läsk.

Ok, jag har testat med öppen håg (jag gillar läsk). Smaken är rätt fräsch, inte lika söt som vanlig läsk. Men det är någonting som inte funkar: Vetskapen om att den är gjord på vassla. Det känns liksom lite äckligt. Jag brukar inte vara så petig. På sommarträffen på flyktingorganisationen i somras drack jag tre koppar salt jakmjölk med smörklumpar i utan att blinka. Men läsk är läsk och psykologiskt sett är och förblir Rivella för mig en förtunnad, kolsyrad mjölkprodukt, vilket får mig att dra mina konservativa tentakler åt mig.

Usch, vad trött jag är! Men samtidigt är jag alldels spänd! Det är ju en riktig praktbebbe jag ska träffa i dag!!!

Tillägg 17 januari 2010

Hundarna var fantastiska, men vi har bestämt oss för att säga ifrån den här valpen och vänta lite innan vi skaffar hund. Det är helt enkelt ett jättebeslut att skaffa en till familjemedlem och vi kände oss lite för oerfarna när vi satt där med alla hundarna och de ulliga bäbisvalparna. Det får bli bara vi två ett tag till. Kanske lite fegt, men det är nog bättre för både oss och vovven om vi väntar tills alla är redo. Därför får hundsängen i sovrummet stå tom tills vi kommit så långt.

De äkta caféstäderna hittar man inte i Tyskland utan i Österrike. Jag pratar förstås Wien och Salzburg. Dessa bakverk, dessa doftande kaffesorter och inredningen som får en att tro tiden stått still i 150 år … Ta Café Tomaselli som exempel. Tomaselli grundades i Salzburg redan tre år innan stadens superkändis Mozart föddes. I somras satt vi på detta kända café och mumsade tårta. De artiga servitörerna bär bländande, vita handskar och svart fluga. Läckra bakelser, tårtor eller den egentillverkade Tomaselli-glassen. Jag älskar det!

München är inte direkt någon fikastad. Folk går hellre till barer och sippar eviga innedrycken Spritz eller tar en öl på någon Kneipe. Så där väldans många äkta caféer finns det inte. Därför tänkte jag i dag slå ett slag för Café Mozart på Pettenkoferstraße 2. Här kan man äta ordentliga sallader för 9 euro, Bruschettas för 4,50 euro och tårtorna i kyldisken kostar runt 4 euro/biten. Menyn är helt ok, det är atmosfären som gör det. Inredningen är röd med mycket tyger, vilket ger en väldigt mysig stämning på kvällen. Det finns enormt mycket plats och man kan välja både mellan soffgrupper och vanliga bord, därför får man alltid plats någonstans. Perfekt om man vill träffas i grupp. Jag var där i går och hade en myskväll med några goda vänner.

Münchens finaste fikaoas om dagarna är Götterspeise, Jahnstraße 30. Där har man lyckats skapa en stämning som skulle få vilken lagom blödig gammelfarmor som helst i Sverige att få en tår i ögat. Stället påminner om en gammeldags handelsbod och säljer te, praliner och annat smått och gott vid sidan av caféverksamheten. En söndag i Glockenbach får inte avverkas utan en Latte Macchiato med sojamjölk på Götterspeise. När jag fått igång min kaputta kamera lovar jag att fota lite och lägga ut här på bloggen.

Foto 1: © Hans Snoek/ pixelio
Foto 2: privat från café i Salzburg

Gruppen Ulrichsberggemeinschaft grundades efter andra världskriget i bundeslandet Kärnten i Österrike. Sedan slutet på 50-talet organiserar man träffen ”Ulrichsbergtreffen” för krigsveteraner och anhöriga. Många lokalpolitiker är medlemmar och gruppen får finansiellt stöd av bundeslandet. Runt 2 500 deltagare brukar dyka upp. Grundtanken påstås vara ”mot krig, för fred”.

Många är också de åldrande veteranerna som helt enkelt vill minnas vännerna som dog i de leriga skyttegravarna. Men lika många är de högerextrema ungdomarna iklädda stövlar och svarta jackor. Bland de mer kända deltagarna genom åren kan nämnas Jörg Haider och Gudrun Burwitz (dotter till Heinrich Himmler). Gruppen Kameradschaft IV, som består av f.d. medlemmar i Waffen-SS och har som mål att uppföra SS igen, är också med uppe på berget. Gruppen organiserar till och med en inofficiell träff för SS-veteraner och nynazister kvällen innan Ulrichsberg. På Ulrichsberg finns också en minnestavla från Kameradschaft IV med SS-mottot ”Des Soldaten Ehre ist seine Treue” (övers:”soldatens ära är han trohet).

Kameradeschaft IV lägger en krans på Ulrichsberg.

Foto: © Josef Kriegl

I år firar träffen på Ulrichsberg 50 år. Den var planerad för den 20 september, men ställdes nyligen in. Anledningen är att Österrikes försvarsminister Norbert Darabos avsagt all inblandning av Bundesheer. Och med arméns hjälp står och faller organisationen av bergsträffen. Bundesheer har nämligen i alla år skött om logistiken, ordnat shuttle-bussar upp till toppen, kört upp musiker och material, ställt vakter och skyddat deltagarna från demonstranter. Man har även lagt blommor vid minneskorset på berget. Demonstranterna har skrikit sig hesa mot arméns stöd för träffen.

Beslutet fattades efter medierapporter om att Wolf Dieter Ressenig, chef för Ulrichsberg, sålt SS-medaljer på Internet. För Darabos var detta droppen och det officiella Österrike har därmed helt dragit sig ur den starkt kritiserade träffen. Kritiker säger att detta sker alldeles för sent. Sedan fem år tillbaka har initiativet Aktionskreis gegen den Kärnter Konsens kämpat för ett förbud mot träffen och organiserat demonstrationer.

Demonstration mot arméns inblandning i Ulrichsbergträffen

Foto: © www.u-berg.at

Det är ingen slump att nazistträffar av det här slaget sker just i Kärnten. Regionen är känd som ett av Europas brunaste hörn. Det kan den slovenska minoriteten skriva under på. I Kärnten förvägras den slovenska minoriteten än i dag tvåspråkiga vägskyltar. Det är fult att tala slovenska och minnesmärkena efter de slovenska partisanerna som kämpade mot nazisterna göms undan på privata kyrkogårdar.

En av av få tvåspråkiga skyltar i Kärnten

Foto: © Benjamin Hell/ www.pixelio.de

Min planerade studieresa till Kärnten har fortfarande inte blivit av, men jag kommer att skriva mer om slovenernas historia i Österrike här på bloggen framöver.

När jag var liten rullade man ”negerbollar” på löpande band. Först lite senare, i de mer upplysta tonåren, insåg man att det var mer politiskt korrekt att kalla bakverket chokladboll. Den äldre generationen menar kanske att det inte är elakt menat, det där med neger. Förr i tiden sade man helt enkelt så. Frågan är dock om den förklaringen håller. I Österrike pågår en diskussion som rört upp starka känslor. 

En glasstillverkare har skapat en ny sort med smaken ”Mohr im Hemd”, vilket är så mycket som en traditionell chokladpudding i Österrike. Problemet är att Mohr är ett gammalt, medeltida ord för färgad person. Att beteckna någon en Mohr i dag är ordentligt rasistiskt. Mohr im Hemd betyder rätt och slätt ”neger i skjorta”.

Glasstillverkaren Eskimo menar att Mohr im Hemd för österrikarna helt enkelt betyder chokladpudding, att det är ett namn på en rätt och inget mer. Ungefär som våra negerbollar. Motståndarna till den nya glassen ser det hela annorlunda. 

Österrike har sina problem med högerextrema tendenser. För inte så länge sedan kunde man köpa nötchoklad som hette ”N*brot“ eller ölen „N*bier“. Efter massiva protester avskaffades denna beteckning.

Den färgade communityn i Österrike rasar. Man ser med glädje att många restauranger döper om efterrätten på menyn, men nu ska man behöva se ”Mohr im Hemd” ute på stan, på reklamplakat. Eskimo försvarar sig med att man även har Tiramisu och Apfelstrudel i smakprogrammet. En förklaring som inte riktigt håller …

Cementerad rasism finns överallt – i negerbollar eller Mohr im Hemd. Man tänker inte längre på den verkliga betydelsen, men ibland är något till synes så harmlöst som en glass ett slag i ansiktet på dem som kämpat länge för att rasismen i samhället ska försvinna. Det räcker inte att komma med förklaringar om hur traditionella vissa uttryck är. Att komma bort från rasism innebär väl också att sluta blåsa luft i gamla synsätt?

Frågan har nu landat hos Österrikes reklamråd.

Foto: © Frank Schindler/ www.pixelio.de

FM4 is the brain-child of a group of radio producers who, in 1994, made it their goal to create an on-air space which reflected the increasingly relevant alternative music scene and culture plus the steadily growing alternative music scene in Austria.

As of the 16th of January, 1996, FM4 went on air in the form of a six-hour evening program platform on Blue Danube Radio. In 1997, FM4 added another five hours to that programming and the ‘split station’s respective teams decided to unite and come up with a new concept, the result of which turned out to be the ‘new’ FM4 which went on-air as a 24-hour bilingual youth-oriented radio station on January 2nd, 2000.

Though bilingual, English is spoken predominatly (all programming is in English from 1 am until 2 pm). The News bulletins are read in English and twice a day, they are even read in French. FM4’s hosts and on-air guests are encouraged to follow FM4’s ‘Native Speaker Principle’ and speak in their mother tongue.

Fm4 is obligated to present all that’s new and what others may consider ‘risky’ not just on-air but on-line as well. Although it is an official mandate of the public Austrian Broadcasting Corporation to provide quality educational and cultural programming, the passionate and talented FM4 team can’t help but deliver exactly that.