www.youtube.com/watch?v=0Yr6X1M7r9w

Nytt år, nya utmaningar. Jag känner mig riktigt laddad. Har späckat med jobb hela januari och december-tröttheten är som bortblåst. Nu är det januari och dags att ta i på nytt. Inte alls logiskt, jag vet, men i år såg jag verkligen fram emot att göra en reset och börja om.

Förra året var mitt tionde i Tyskland. När man nått den gränsen kommer man väl aldrig att flytta tillbaka. Eller? Under 2011 tillbringade jag mer tid i Sverige än jag gjort sedan år 2001 och det var så himla toppen. Och med så mycket släkt och vänner i Sverige, svenska kunder och allt fler skrivuppdrag på svenska känns det som om mitt hemland bara kommer närmare och närmare. Det känns som att jag har hittat en riktigt sund balans som jag mår bra av och hämtar kraft ifrån.

Så vad står på tur 2012? Som vanligt kan jag inte hålla mig borta från nyårslöften. Ett par stycken blev det och de liknar nyårslöften från tidigare år.

1. Strax före jul var jag nämligen hos doktorn som sade åt mig att jag har taskiga blodvärden – mer sport ska visst vara lösningen så är det bara att leta upp nästa elljusspår. Längs Isar finns det så fina sträckor att man kan springa ihjäl sig så det är bara att svälja ursäkterna att inte ge sig ut.

1. Skriva mer! Strax före jul fick jag en lyckokaka som sade att jag snart ska få njuta av en stor framgång. Jag hoppas innerligt att detta har med mina romanprojekt att göra. Som tur är har jag en fin skrivargrupp som ser till att jag får inspiration och motivation. Tack till er i ”Ståhl skriver” för att ni risar och rosar som ni gör!

1. Njuta mer av livet, vilket innefattar att upptäcka mitt vackra München ännu mer, shoppa mer kläder, läsa fler böcker och äta ännu mer god mat.

Ha! Där har ni löftena ni med all säkerhet föraktfullt kan slänga i ansiktet på mig när senare i år börjar fila på nya nyårslöften inför 2013 efter alltför många degstunder framför dumburken. Men jag har i alla fall tänkt ge det hela ett ärligt försök.

Så, hello Germany! Nu kör vi ett år till.

Det var min systerson Max kommentar till min insats som tomte på julafton. Samtliga närvarande karlar vägrade ställa upp så jag axlade säcken i år.

Åter igen var julen så svensk att jag nästan blir tårögd, exilsvensk och sverigenostalgiker som jag är. Julborden var späckade med gott. Både här …

… och där.

Julens bubblare: saffranspannacotta.

Max är redan inskolad i Kalle Ankas Julafton – för mig en mycket viktig tradition. ”En dröm ger åt tanken vingar, den blir verklig då …”

Efter Kalle Anka åt vi mat. Sedan steg stämningen.

För då hade tomten kutat runt huset och knackat på fönstret ett tag innan han kom in och tog tag i julens viktigaste ritual. Max var bästa tomtenissen.

På juldagen tittade jag på kungens jultal.

Jag tycker det är fint att han önskar God Jul varje år.

Jag har haft en jättefin jul och det hoppas jag att ni också har haft!

Orkanovädret Joachim kom till Bayern i kväll och jagar för fullt vidare över landet. Orkanstyrkan ligger på 12 här nere och nyheternas oväderskartor lyser illröda och lila av alla varningar. Kallt som attans ska det bli också i dagarna. Det blåser osannolikt utanför fönstret och det viner från kaminen. I morgon är det jag som får sopa upp resterna av julgranskulorna från innergården (hur kom jag på att pynta granen utomhus?) Domedagsstämningen är garanterad. Jag hoppas att inte allt för många människor skadas. Det är alltid så ruskigt ledsamt att läsa om folk som stryker med av att få en reklamskylt i bakhuvudet eller av ett träd som brakar ihop. Så otroligt menlöst.

Det har varit en lång dag. Tidigt i morse skyndade jag till frissan för att kapa de sorgliga topparna som fick mitt hår att likna en tufsig lejonsvans. Jag säger ”frissan” därför att jag har just en frissa. Jag har nämligen slutat gå till flashiga München-adresser som Toni & Guy eller någon av Glockenbachs supertrendiga homosexuella frisörer där man får sippa prosecco under saxen. Framför allt är jag less på 70 Euro för en toppning. Därför har jag börjat gå till Edith, en tant som har klippt folk på min gata i 30 år. Hos henne pratar man om politikers skor, tysk mentalitet och om hur det var förr i tiden. Medan Edith torrklipper mitt skandinaviska platta hår med millimeterperfektion sitter rara tanter i soffan bredvid med blondering i håret och kedjeröker långsmala cigaretter. Och hela härligheten för bara 25.

Sedan drog jobbvardagen igång och den var kanonbra i dag. Särskilt eftermiddagen med ett viktigt möte som gick så bra att jag var alldeles upprymd efteråt.

I går var jag på årets andra ”Schrottwichtel-Party”. Wichtel  betyder dvärg/tomtenisse och Wichteln är att byta klappar. Schrottwichteln är en variant som innebär att alla tar med sig något de inte vill ha. Det är en riktig jultradition att sitta i Christines söta lägenhet och öppna knasiga paket någon vecka innan jul.

Det är roligt att dela ut paketen, men min klapp hamnar för det mesta i soptunnan i tunnelbanan. Gårdagens beiga kuddfodral gick också den vägen. Huga! Tur att det inte var jag som fick den gigantiska inomhusfontänen.

Så här fint ser det i alla fall ut innan vi börjar.

Och vi äter massor med god mat.

Nu ska jag ovädersmysa hemma hela kvällen och fundera klart på några viktiga saker jag diskuterade i går med en bekant. Det handlar om vad som händer om man har en olycka och att det kan vara svårare i Tyskland än i andra länder att få dö om man verkligen vill det. Men det skriver jag mer om en annan gång. Halv tolv är inget klockslag för diskussioner om liv och död. Särskilt inte när julen står för dörren och jag stolt kan konstatera att alla klappar är inköpta och köket glänser av inslagspapper i glittrigt rött och guld.

Men allt det har jag bara inte hunnit skriva om. Den senaste tiden har jag nästan bara jobbat. Det har varit en fantastisk höst med strålande sol. Därför har jag försökt vara utomhus varje ledig stund.

Jag har sett hösten komma …

… och gå för att förvandla München till en enda stor julmarknad.

Jag har använt årets första julservetter.

Hälsat på gamla vänner.

Och skaffat julgran. Första snön kom för bara någon dag sedan.

Men det är bara vad jag har gjort på fritiden den senaste tiden. Vi hörs snart igen med lite mer spännande inlägg!

Stackars pappa är megaförkyld i ett ännu mer höstruskigt Sverige, medan mamma firar den nya årstiden med att plocka 185 liter svamp. Japp ni hörde rätt – 185 liter (!)

Jag har tänt i brasan två dagar i rad. Älgen min behöver inte vara rädd för att ha kalla fötter framöver.

I förrgår åt jag ostfondue …

… och i dag kokade vi pumpasoppa. Tyskar är galna i pumpa på hösten och jag blir alltid glad över att det fortfarande finns mat präglad av årstider. Sparris på våren, pumpa på hösten … osv. Man ska inte kunna äta allt när som helst.

På libanesiska restaurangen Ksara vid Münchner Freiheit finns världens godaste mat. Vi går alltid hit på hösten och vintern av någon anledning. Kanske för att det passar extra bra med kardemumma och andra varma kryddor då.

I går tittade solen fram ett litet tag och jag passade på att åka till Olympiaparken – ni vet där kungen och Silvia blev kära i varandra. Längst upp i Olympiatornet finns ett dammigt foto av dem båda som ska påminna om deras kärlekshistoria som påbörjades i München 1972. Det finns förresten ett mycket trevligt café som heter München 1972 och ligger på Kohlstr – inrett med olympiaföremål. Ungt folk, men inte så mycket hipsters som vid Gärtnerplatz.

Vad kan man göra i Olympiaparken en söndag?

Jo, kollar när Annika springer i mål efter en mara på 42 kilometer.

Så här glad är man efter fyra timmars löpning. Mycket inspirerande. Undrar om man skulle våga sig på att springa nästa år …

Japp, hösten är här. Men jag gör mitt bästa för att hålla höstdepressionen borta. Så där, nu iväg på ryska. Ångest! Hur mycket hade jag inte kunnat plugga under sommaren egentligen. Suck!

Men Abbas gjorde ett fantastiskt jobb, han satte fingret perfekt på alla orättvisor hans folk utsätts för. Den israeliska ockupationen av Palestina inleddes 1967. Nu måste den få ett slut. Att den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu kontrade med att förolämpa religionen Islam, världssamfundet, FN och Palestina om vartannat förstärkte bara Abbas ödmjuka vädjan till världen.

Jag sitter på balkongen på Ruppin Street i Tel Aviv, det spöregnar så där underbart att det bara knattrar mot betong och markiser. Perfekt väder för att skriva av mig lite. Här följer därför några av mina betraktelser från veckan som gått – ursäkta om det blir lite väl blandad kompott.

Vi börjar med de mer lättsamma. Oktoberfest har ju dragit igång. Jag var på plats i lördags och de bajerska blåvita fanorna var många mot en lika blå himmel.

Jag svidade som vanligt upp mig i min dirndl (som jag känner mig så himla knasig i).

Hela München var på G – stora som små. Så är det alltid. Stan lever upp, blir lite mer, lite lättsammare.

När jag kom till festområdet på lördag eftermiddag hade folk festat sedan tolv på dagen.

Alla försöker köra Bavarian style – även turisterna med sina obligatoriska hattar.

Man kan tolka bajersk folkdräkt lite hur som helst. Fast det ses inte med blida ögon av veteranerna som häckat i sina öltält sedan blöjålder.

Pepparkakshjärtan säljs i mängder – SVINDYRT! Köp dem hellre inne i stan i någon av de tusentals butiker som också säljer dem.

Slänggungorna var i fart. Jag vill dö när jag tänker på en färd med den här.

På en timme såg jag fem ambulanser köra in och ut på området. Ölsjuka, jag säger då det.

Inne i Augustiner-tältet var det vackert dekorerat som vanligt. I vanligt fall är jag bara på Augustiners Biergarten som är supertrevlig, men i lördags var jag bjuden på bord inne i tältet, vilket också var roligt.

Halbes Hendl (en halv grillad kyckling) är den mest populära rätten på Oktoberfest.

Ett jäkla liv.

Men glada miner överallt.

Samma tid dagen efter var jag i Israel.

Över 30 grader, strålande sol och solnedgångar som inte är av denna världen.

Stranden i Tel Aviv är helt fantastisk.

Maten är ännu mer fantastisk.

Jag äter falafel hela tiden.

Och frozen yogurt – slurp!

Och frukt. Men frukt är jättedyrt här. Som mat i allmänhet. Jag förstår inte hur folk har råd att livnära sig nyttigt i Tel Aviv.

Schakschuka – världens godaste och nyttigaste frukost som serveras även i den israeliska armén (billigt och enkelt att tillreda antar jag)

Jag utnyttjar semestern till att läsa om några gamla klassiker som alltid får mig att gråta.

Men i Israel ligger det alltid en skugga över det fina. Närvaron av militär är påtaglig, som här vid en demonstration.

När man kisar upp mot den vackra blå himlen ser man alldeles för ofta militärhelikoptrar under parasollet.

Reklamytor upptas av hatfyllda budskap som får en att rysa.

Även inrikes gungar båten. Tältrevolutionen pågår fortfarande. Folk har nog av sociala orättvisor och den växande klyftan mellan fattig och rik. Rotschild-Boulevarden ockuperas därför med fortsatt kraft – två månader sedan de första tälten slogs upp.

För första gången åkte jag till Jerusalem, denna fascinerande stad som är helig inom såväl judendomen, kristendomen och islam. Om Abbas får igenom sin dröm blir östra Jerusalem huvudstad i Palestina och östra delen fortsatt israelisk huvudstad.

Det tråkiga med Jerusalem att stadskärnan svämmar över av billigt krimskrams. Bibelturisterna köper visst vad som helst.

Sverige är på plats.

I Uppståndelsekyrkan blev jag stående en stund, överväldigad av alla troende som uttrycker så många känslor på en och samma plats. Kön till grottan där Jesus ska ha återuppstått var evigt lång.

Människor kysste och gned medicinflaskor och kassar med personliga föremål mot stenen som Jesus ska ha legat på.

Längs den här gatan vandrade Jesus med korset på ryggen.

Militärer.

Klagomuren.

En dag bestämde vi oss för att åka till Döda havet som är jordens lägsta punkt. Här en rast på världens mysigaste mack mitt ute i ingenstans.

Det var med mycket blandade känslor vi företog oss den resan. Jag ville egentligen inte se de olagliga bosättningarna eller den ännu mer olagliga muren som Israel byggt på Västbanken. Jag bor i ett land, där betong, taggtråd och bevakningstorn förstörde många människors liv för bara några årtionden sedan. Att se den här muren år 2011 gör ont. Tusentals palestinier har förlorat sina hem och reducerats till flyktingar. In och ut kommer de bara över strängt bevakade check-points.

Få landskap skapar så mycket eftertanke som detta.

Döda Havet är så vackert. Färgerna är så overkliga, vattnet så oljigt.

En av stränderna vid Döda havet heter Mineral Beach, den är mindre och lugnare än t.ex. Ein Gedi. Vi tillbringade en hel dag här och åkte först när två busslaster amerikaner med Jerusalem-kepsar tog över vattnet och leran.

Mineral Beach.

Hett svavelbad.

Jag hade inte med mig någon tidning så det blev ingen klassisk Döda Havet-bild.

Däremot bjuder jag på den här. Har aldrig varit så mjuk i huden som efter den här dagsutflykten.

Men ruskigt svårt att bli ren efteråt – och bikinin får jag nog kasta.

Döda havet är nog det finaste jag någonsin har upplevt.

Nästa gång jag åker dit hoppas jag att det kan bli en resa utan mur och ockupation. Det känns som att man kan hoppas lite mer nu, om än bara lite.

Jag och Max var på promenad i höstsolen och spanade på raggarbilar i Norrtälje.

I Stockholm kunde man promenera längs vattnet och få röda kinder utan att frysa.

Som vanligt höll jag ögonen öppna efter statyer av min mormors farbror. Mormor blir alltid lika glad av att se dem. De stod varandra nära.

Att min gamle vän är tysk är lite extra roligt. En gång för länge sedan blev han fraktad till Sverige. Sedan kånkade jag tillbaka honom. Så kan det gå ibland.

Min vistelse i Sverige avslutades med ett soligt Stockholm och några fantastiska dopp i Mälaren. Kan livet vara mer perfekt än så? Lasse Berghagens underbara visa riktigt dånar i huvudet.

På fredag åker jag hem till München. Sex långa och samtidigt korta veckor har då gått, fyllda med både jobb och lata semesterdagar. Nu ska min tyska vardag ta vid igen. Ett berg av post väntar på mitt skrivbord. Några nya uppdrag inför hösten ska gås igenom. Jag gnager på tumnageln vid tanken på en presentation jag måste förbereda. För hösten stundar nu, det är ingen fråga om saken. I München dröjer det ännu något, men här hemma märker jag att kvällarna blir kallare och mörkare.

En sak är säker: Det är Norden jag lämnar på fredag, inte Sverige. De fruktansvärda terrordåden i Norge har överskuggat allt den senaste veckan. Liksom många andra kan jag knappt klä mina känslor för denna grymhet med ord. Mina tankar går till det norska folket. Jag hoppas att de hittar kraft att gå vidare.

Vi hörs snart igen. Då från tysk mark igen.

Just nu sitter vi i den lilla båten tillbaka från Grisslehamn. Stereon skrålar ”Sol, vind och vatten” och ”Ta mig till havet …”

En riktigt bra dag har det varit!