Att vara sjuk i Tyskland är så mycket skönare än att vara sjuk i Sverige. För det första har tyskarna försett samtliga åkommor med namn som låter sju resor värre än på svenska. Whiplash låter kanske catchy på både engelska och svenska, men att ha Schleudertrauma är väl bra mycket otäckare? Tyskarna sopar banan med de flesta sjukdomsbeteckningar: Leistenbruch = ljumskbråck, Angina eller Mandelentündung = halsfluss, Bandscheibenvorfall = diskbråck osv osv.

Därför känner man sig alltid så omhändertagen här. Jag blev inte lite yr i huvudet på flyget i lördags. Nej, jag hade problem med min Kreislauf och blev däför snällt ompysslad av oroliga Air Berlin-flygvärdinnor.

Man vill så gärna vara frisk att det inte räcker till med alla sjukhus och vårdcentraler.

I Tyskland är det väldigt populärt att söka upp en Heilpraktiker. Vissa gör det i första hand, andra när skolmedicinen inte hjälper. Heilpraktiker är en typ av naturläkare i Tyskland och Schweiz. Det är inte så svårt att bli en – kraven är att man ska vara minst 25 år gammal, ha gått ut grundskolan, inte finnas med i något brottsregister samt vara fysiskt och psykiskt lämpad att behandla patienter. Dessutom behöver man ett statligt tillstånd att utöva alternativ medicin. Utbildning är inte nödvändigt. Ändå får en Heilpraktiker i Tyskland (inte i Schweiz) även utföra vissa operationer. Förbjudet är istället att skriva ut receptbelagd medicin, sköta förlossningar eller behandla vissa infektionssjukdomar. Det finns i dag hela 20 000 Heilpraktiker i Tyskland. Mycket hokus-pokus, men även en hel del seriösa örtkunniga.

I grannlandet Österrike är denna läkemedelskonst förbjuden och endast utbildade läkare får ägna sig åt medicinsk behandling. Alternativmedicinen har heller inget som helst offentligt erkännande i det svenska sjukvårdssystemet. Synd, tycker jag. Vi rör oss allt längre bort från naturen och ibland finns det alternativa svar på vanliga frågor.

Så sjukdomar tas på allvar här nere. Jo, här råder rena motsatsen till Sverige. Här susar ambulanser genom städerna för anledningar som svenska larmcentraler skulla lyssna på med ett halvt öra, om ens det. Här bokar svärmor en tid för mig hos kardiologen när jag har jobbat för mycket och har lite ont i bröstet. Här kan man dansa runt på magröntgenundersökningar hos tio olika specialister för att vara riktigt säker på sin diagnos. Här tas allt på mycket allvar – kanske för mycket allvar?

Svart på vitt visar nya färska undersökningar från landets största försäkringskassa att inget annat folk i världen går så ofta till doktorn som just tyskarna. 2008 steg antalet sjukbesök per person från 17,7 till 18,1 om året. Vilken svensk har någon gång varit till doktorn 18 gånger på ett år?

2008 behandlade varje tysk läkare 45 patienter om dagen, en siffra som visar att tyska läkare behandlar dubbelt så många patienter som sina internationella kollegor.

Och bland alla dessa diagnoser är ryggskott, högt blodtryck och magont några av de vanligaste orsakerna till att tyskarna går till doktorn.

Jag växte upp i ett land med friska, starka vikingar. Jag skolades in i ett system, där man bara går till doktorn när man är döende (men helst inte då heller).

Nu är jag mer än bortskämd i landet, där varje sjukdom är tio gånger allvarligare än samma sjukdom på svenska, i ett system som utnyttjas av hypokondriker och tömmer statskassorna, men som ändå i slutänden behandlar de som är riktigt sjuka – något den svenska sjukvården inte riktigt lyckas med utan privata tilläggsförsäkringar. Läs en av dagens artiklar i DN för att se det sorgliga jag menar.

Varför finns det aldrig en gyllene medelväg?

Foto: © Rainer Sturm / pixelio.de

Men i dag fick jag göra det. Jag var hos doktorn och när jag kom dit hade man glömt att planera in min tid. Tjejerna fick ett väldans sjå att försöka klämma in mig någonstans. Väntrummet var fullt med gravida kvinnor och barn. Med en suck satte jag mig ner och gjorde mig beredd på att sitta där minst fyra skvallertidningar. 

Men icke! Jag hann inte ens dricka ett glas vatten innan det var min tur. På 20 minuter var jag klar och kunde gå hem. De som väntat när jag kom väntade fortfarande när jag gick, vilket gav mig en stor portion dåligt samvete. Tänk vad konstigt det tyska sjukförsäkringssystemet är: flera hundra sjukkassor som alla utmärks av en dyr byråkratisk apparat som betalas av lönetagarna. För min del hade det varit dyrare att vara försäkrad på det viset. Min privata försäkring kostar mindre och ger mig samtidigt bättre vård. Men jag kan bara ha en sådan försäkring eftersom jag är egen företagare. Anställda får nöja sig med det andra systemet. Och visst är det ledsamt att det skiljs på folk och folk. Tänk att jag bara fick gå före så där …

Jag är rätt känslig för överdriven särbehandling. Jag hade en del problem med det när jag själv var anställd: Jag stötte till och med på läkare som var direkt otrevliga och egentligen bara ville ha privata patienter. Det hörde till ovanligheterna, men det hände någon gång och var väldigt obehagligt. När jag precis hade försäkrat mig privat fick jag också vara med om att en läkare som jag gått hos i över fem år för första gång tilltalade mig med namn, för första gången log och tog i hand samt ville veta vad som var anledningen till det fröjdelsesfulla beslutet att ta en privat försäkring. Man kunde riktigt se euro-tecken blinka i hennes pupiller. Läkarna tjänar ju mycket mer på att behandla oss privatpatienter. Till henne gick jag aldrig mer. Fem år och inte ett vänligt ord och sedan gränslös vänlighet? Nä, tack! Den vänligheten kan hon spara till nästa privata mjölkko.

Det är som sagt ledsamt när det skiljs på folk och folk.

Foto: © Margot Kessler / pixelio

Studien från Eurostat, som undersökt 281 regioner i de 27 medlemsstaterna, visar att det tyska bundeslandet Sachsen-Anhalt år kommer att vara Europas absolut äldsta region 2030. Andelen befolkning över 65 år i regionen ligger i dag på 24,2 procent (jämför Norrbottens län som har ett högt snitt på 20,6 procent samt hela Sverige som ligger på 18,1 procent). Siffran kommer att stiga till 36 procent år 2030.

EU:s demografiskt sett äldsta stad kommer år 2030 att vara Chemnitz med 37,3 procent av befolkningen över 65. Detta innebär att 100 arbetstagare i Chemnitz kommer att behöva betala för 70 pensionärer – matematik som knakar i alla formler.

Politikerna i staden som under det kalla kriget hette Karl-Marx-Stadt ser allvarligt på den här statistiken. Titeln pensionärhuvudstad är nämligen inte speciellt attraktiv. Man vill nu förbättra barnomsorgen och boendet. Som viktigaste instrument för att motverka stadens åldrande säger man sig vilja göra staden attraktiv för unga. Tyvärr saknas för tillfället den mest grundläggande för detta – arbetsplatser. De s.k. nya bundesländerna är sedan murens fall starkt präglade av hög arbetslöshet. Av den anledningen har Chemnitz förlorat en femtedel av sina invånare sedan 1990. Och ingen annan tysk storstad har färre barn.

2030 känns kanske långt borta, men denna framtid kan man redan i dag möta i småstaden Bad Sassendorf. Här är var tredje av de 12 000 invånare över 65, var tioende över 80 och småstaden är därmed den äldsta kommunen i bundeslandet Nordrhein-Westfalen. Pensionärer från hela landet och även utlandet flytttar hit för att tillbringa ålderns höst under likasinnade. Gamla vill ju också ha roligt. Bad Sassendorf har därför utvecklats till en av landets absoluta pensionärsoaser med oräkneliga äldreboenden, serviceboenden och kliniker.

Man visade en dokumentär om Bad Sassendorf på TV för ett tag sedan. Anblicken är skrämmande. På gatorna trängs rollatorer och rullstolar. Butikernas diskar är fyllda med produkter anpassade för de äldre: pillerburkar, tygnäsdukar, broderimönster och prydnadstallrikar. I fem seniorcentrum träffas pensionärerna på kafferep, fika och föreläsningar. Eftersom centrum helt domineras av de gamla har stadens unga flyttat ut till ytterområdena. Lekplatserna är gamla och trasiga, men eftersom de gamla har övertaget i staden styr de också politiken och borgmästaren ser ingen anledning att investera i de få barn som finns i staden.

Jag kommer förmodligen att leva i Tyskland år 2030. Då kommer jag att vara 50 år och jag kommer med all säkerhet höra till gruppen som tycker det är jobbigt med ett extremt åldersanpassat samhälle. Men hur kommer det hela se ut när jag själv går i pension något årtionde senare? Kommer alla unga ha flyttat till barnvänliga länder som Sverige? Kommer gågatorna i München kantas av lyxiga butiker för käppar, papiljotter, tax-accessoarer och lättuggat, där jag kan rulla fram i min supermoderna elektriska rullstol och välja och vraka med krokigt finger? Huvaligen!

Foto: © Paul Marx/ pixelio

Ändå är det något annat som fångar min uppmärksamhet i nyheterna. Spiegel har publicerat en väldigt intressant artikel om den inrikes-rasism som är ett ganska stort, men tyst problem i Tyskland. Det är 20 år landet enades, men kommer man någonsin bli ett folk istället för två laguppställningar med Wessis och Ossis på var sida?

En kvinna från östra Tyskland drog nyligen ett västtyskt företag inför rätta. Kvinnan hade sökt jobb hos företaget och fått avslag. När hon fick tillbaka sin ansökan stod Ossi noterat på CV:t. För kvinnan var detta ett klart fall av etnisk diskriminering. Men domstolen gav henne inte rätt. Man höll med om att noteringen var diskriminerande, men avslog fallet därför att östtyskar inte är ett eget folkslag och det därför inte kunde handla om etnisk diskriminering.

Diskriminering av det här slaget är vanligt i Tyskland – både vad gäller öst-väst och nord-syd. Mycket få fall drivs vidare rättsligt. Det finns otaliga studier om diskriminering av personer från utlandet, men knappt någon forskning alls om hur det ligger till mellan tyskarna själva. Faktum är dock att man hör väldigt många historier av det här slaget. Västtyskarna ser ner på östtyskarna – man tycker att de är snåla, främlingsfientliga och att de klagar hela tiden. Den östtyska klischén av en västtysk är att de är ytliga, rika, lata Besserwessis.

Och så där håller det på. Man rackar ner på varandras dialekt, kultur, humor, politik och mentalitet. Ofta gör man det i humoristiska sammanhang och hat kan man väl inte tala om. Men faktum är att problemet är allvarligt ute på arbetsplatserna. Det berättas om nordtyska tjänstemän som nekas löneförhöjning fastän de sydtyska kollegorna får det eller folk som har svårt att överhuvudtaget få jobb i andra regioner. Problemet existerar i huvudet. 20 år är en extremt kort tid när det gäller att foga samman ett delat land. Och det är bra att problemet luftas i medierna. Politikerna måste ta tag i det här.

Foto taget innan murens fall: © Rainer Sturm/ pixelio

Vad gäller alkohol och nikotin har tyskarnas vanor knappt ändrat sig under det senaste året. Den genomsnittlige tysken dricker 9,9 liter ren alkohol om året (vilket motsvarar runt 610 burkar öl) och därmed placerar sig Tyskland på plats fem i den internationella rankingen av alkoholstater. Bara  Luxemburg, Irland, Ungern och Tjeckien ligger före. Och trots rökförbudet på restauranger, barer och offentliga byggnader som genomfördes 2008 har rökningen bara minskat minimalt. 2006 rökte 31,9 procent av tyskarna, 2009 29,9 procent.

I Sverige ligger alkoholkonsumtionen  också på knappt under 10 liter om året (9,4 rättare sagt),  Som jag nämnt i tidigare blogginlägg tycker jag att tyskarnas alkoholvanor är trevligare än svenskarnas. Visserligen existerar Komasaufen, där ungdomar dricker sig medvetslösa. Men man super i allmänhet mindre koncentrerat. Man dricker hela veckan istället för att djupdyka i glaset på helgerna efter en helnykter vardagsvecka. Dessutom har man inte alls lika stora problem med t.ex. hembränt eller ungdomar som dricker tvål från offentliga toaletter för att bli fulla. Sådant stannar på Expressens och Aftonbladets löpsedlar.

Rökningen däremot kan vara rätt jobbig. När jag flyttade hit år 2001 kunde jag inte tro mina ögon att man verkligen fick röka överallt. Rökarna stod och blossade i stadsbibliotekets vackra korridorer och i tunnelbanan. På mina praktiker röktes det fritt inne på kontoren och röken sögs upp så där riktigt härligt av de gulnande heltäckningsmattorna. Min svärfar satt och bolmade cigarr efter vartenda restaurangbesök. Alla runtomkring stördes av den kvalmiga röken, men ingen sade någonting. Rökning är så otroligt accepterat här nere.

I Sverige röker bara 11 procent av befolkningen. Nåja … det snusas desto mer, vilket förstås pressar statistiken för rökning. För tyskarna är snus något extremt äckligt och otänkbart. Jag har köpt snusdosor till några av de mest inbitna rökare på skoj någon gång då och då och till och med de blir gröna i ansiktet och spottar. Men gamla snusprillor överallt på gator och under borsskivor är helt klart trevligare än passiv rökning.

Foto: © Foto-Fine-Art.de / pixelio

Nya undersökningar visar att andelen kvinnor i management-positioner i Tyskland har stigit kontinuerligt sedan 1995 – från 8,17 till 19,56 procent. Mer än det dubbla. Hurra kan man väl ändå inte göra, mindre än 20 procent är ändå bra lite. Men då har man inte läst följande: andelen kvinnor i toppositioner på företag med mer än 20 milioner euro omsättning har stigit från 3.2 till 5,9 procent, en siffra som till och med gått tillbaka från år till år. Vilka siffror! Inte ens sex av 100. Vilken medeltid! .

På lunchnyheterna berättade man i dag att Hamburg är det Bundesland i Tyskland, där flest kvinnor startar eget företag. Staden har 32 000 kvinnliga egna företagare, vilket är en tredjedel mer än 1993. För många tycks detta vara nyckeln till framgång när arbetsmarknaden i övrigt är låst för kvinnor, i alla fall vad gäller de högre positionerna. En kvinna intervjuades. Hon startade eget för flera år sedan inom mäklarbranchen och har i dag två anställda. En sak hon sade fick mig att må lite illa:

”Vid kundmöten har det hänt flera gånger att folk har blivit förvånade när jag kommer utan manlig kollega vid min sida”

Snälla, är det någon som kan påminna mig om vilket år vi lever i?

För många kvinnliga akademiker i Tyskland betyder en graviditet det definitiva avskedet till jobbet. Väldigt få företag erbjuder nämligen deltidsansanställning. ”Det har vi aldrig haft förut” säger många och de kvinnor som inte är redo att återuppta en heltid efter ett halvår tvingas sluta helt. Enligt institutet för arbetsmarknadsforskning befann sig år 2006 endast 14 procent av kvinnorna i ledande positioner i deltid. 84 procent av deltidsjobben innehas av kvinnor enligt landets arbetsförmedling.

I samma artikel presenteras en 33-årig kvinnlig advokat vid namn Jutta. Hon berättar att hon ofta varit med om att kvinnliga kollegor fått barn och aldrig mer kommit tillbaka till jobbet. Själv ville hon inte ge upp sitt yrke. Hennes mål var att jobba sig upp i ledningen. Redan vid anställningsintervjun hörde hon sig för om dessa möjligheter. Jo, inga problem. Barn valde hon därför att vänta lite med. Först skulle hon göra karriär. Då kom magplasket: Kvinnor släpptes bara in i ledningen efter 44 års ålder och barnlösa.

”Man väntar ut kvinnornas biologiska klocka”, konstaterar hon besviket.

Jutta valde därför att äntligen skaffa barn. Fem månader efter förlossningen erbjöd hon företaget att komma tillbaka 25 timmar i veckan. Barnflickan var redan anställd. Men företaget ställde sig på tvären. ”Om en börjar med deltid vill alla” gnälldes det i korridoren. ”Sekreterare kan jobba deltid, men inte advokater” osv. Valet stod åter igen mellan heltid eller avsked från jobbet. Åter igen valde en kvinna det senare alternativet. Jutta tog avsked från sin chef med följande ord: „Jag hoppas att Er dotter får en chef som Ni“.

Deltid är mycket dåligt ansett i Tyskland. Det viktigaste är att vara närvarande, att ta del av allt som händer i en firma, all stress, alla problem, allt ansvar. Deltid räknas som en smitning från ansvar. Och deltid är som svårast på de företag, där män dominerar. Kvinnor på mansdominerade företag är också tillbaka på jobbet snabbast.

Mitt hjärta svider när jag läser vidare om 37-åriga Stefanie i södra Tyskland som lyckades förhandla sig till en deltid på 2,5 dagar i veckan. Ett halvår efter förlossningen var hon tillbaka på kontoret. Men hennes arbetsuppgifter fanns inte längre kvar. Ett externt företag hade tagit över dem. Istället tilldelades hon arbetsuppgifter som krävde att hon flög hemifrån måndag morgon klockan 6 till Rheinland och kom tillbaka först på onsdagen. Bäbisen tog hon med sig. Som tur var bodde hennes föräldrar i Rheinland och de tog hand om barnet när hon arbetade. Det visste inte hennes chef. Stefanie säger själv att hon tror hon fick just det jobbet därför att man trodde att hon inte skulle klara av det.

Ett år senare fick hon sitt andra barn. Strax innan det vara dags att komma tillbaka till jobbet en andra gång fick hon ett brev, med beskedet att deltid inte längre var möjligt på hennes företag.

En personalare på Stefanies firma berättar i samma veva att en gravid kvinna inte längre planeras in som arbetskraft.

Två av de tre kvinnorna har i dag startat eget.

Det gör så ont att läsa om diskriminering av det här slaget – särskilt när man kommer från barnföderskornas land Sverige. I Sverige är det så otroligt självklart att ha både karriär och familj. I Tyskland råder en mentalitet där detta anses vara att både ha kakan och äta upp den. Antingen eller.

På ett av mina förra företag såg jag tendenser åt det här slaget. Bara en av kollegorna hade barn. Hon jobbade deltid. Ofta glömde man att räkna med henne, hon var liksom inte där på riktigt. Ändå hade hon jobbat där i många långa år innan hon fick barn. Jag tyckte alltid lite synd om henne. Hon kände sig nog ofta utanför.

Foto: © Alexandra Bucurescu/ Pixelio

Det som gör mig irriterad är att man inte kan skärpa till sig i Tyskland vad gäller alla dessa olika kassor. Det är lag på att vara sjukförsäkrad, men behöver man verkligen 170 olika att välja mellan? Skillnaderna är ju oftast små eller inga alls. Mycket av pengarna äts helt enkelt upp av den enorma, byråkratiska apparaten bakom.

Någon gång på statskunskapen avhandlade vi just byråkrati. Ju starkare byråkratin är desto stadigare sitter man på pottan vid t.ex. krig eller andra händelser som skakar statsapparaten. Byråkratin är neutral, lika för alla och hindrar härskarna från att missbruka lagar och regler. Men ibland kan jag bara skaka på huvudet över detta land som är översköljt av lagar. Man brukar säga följande: In Deutschland ist alles verboten, was nicht ausdrücklich erlaubt ist (i Tyskland är allt förbjudet som inte är uttryckligen tillåtet).

Och det stämmer verkligen. En bekant till mig berättade nyligen att de firade hans pappas 60års-dag i trädgården och släppte i samband med detta upp ballonger i luften. Då stannade en polisbil och gav födelsedagsbarnet en böteslapp. Det finns nämligen en lag som förbjuder uppsläpp av ballonger utan tillstånd. Ett exempel jag tycker talar väldigt tydligt.

Foto: © Claudia Hautumm/ Pixelio

Företaget MTS är inte bättre. ”Miet mich – benutz mich” (hyr mig – utnyttja mig) står det på plakatet med tre halvnakna modeller. Företaget vill härmed hyra ut reklamytor.

Experter kategoriserar reklam av det här slaget som både äcklig och förnedrande. Och även institutionen för reklam, Deutscher Werberat, reagerar. Spiegel skriver i dag att antalet klagomål från allmänheten ökat med 25 procent det första halvåret 2009.

I 39 av de undersökta 147 kampanjerna dömde DW reklamen för att antingen framställa kvinnor som sexobjekt, visa barn tillsammans med alkohol eller att vara våldsförhärligande. Detta är lika många fall som under hela 2008.

Jag har svårt att förstå att det är i den här riktningen europeiska företag vill gå år 2009. Marknadsforksning visar exempelvis att erotikladdad reklam inte får samma uppmärksamhet i dag som för 20 år sedan.

31-åriga Marwa al-Sherbini gjorde rätt när hon polisanmälde Alex W. som kallat henne slampa, terrorist, islamist osv på en lekplats i Dresden för att hon bar slöja. Tingsrätten i Dresden gjorde grova fel som lät honom komma till rättegången med en kniv. Han kastade sig över al-Sherbini och högg henne 18 gånger innan vakterna vaknade till liv och slet bort honom från henne. Även al-Sherbinis man knivhöggs när han rusade till hennes hjälp. Dessutom blev han skjuten med avsikt i benet av en polis som trodde att han var al-Sherbinis angripare. När man inte vet vem man ska skjuta, skjuter man alltså närmaste person med arabiskt utseende?

Denna tragedi hände i juli i år. Nu har rättegången mot Alex W. inletts och säkerheten i tingsrätten har aldrig varit så hög. Det hjälper inte Marwa al-Sherbini. Hon och hennes familj hade kommit till Tyskland på ett forskarstipendium. I höst skulle de återvända till Egypten.

Jag är så trött på att islam framställs som en fiende i alla möjliga sammanhang. Marwa al-Sherbini var en modern kvinna som bar slöja i ett modernt europeiskt land. Det blev hennes och hennes ofödda barns död. Hon var gravid i tredje månaden vid tiden för mordet. Den här världen är verkligen vidrig ibland.

Foto: © Ruth Rudolph/ pixelio