Japp, ibland kryper språkidioten fram även hos en luttrad översättare som jag!

Foto: © Oliver Haja  / pixelio

I Tyskland är det lite sämre ställt. Man stöter inte på dem lika mycket som förr, men tyskarna som inte pratar engelska finns fortfarande där. Hade en telefonintervju i morse med en av dem (ibland är det praktiskt att vara en av få svenska skribenter i Bayern). Herren i fråga var lite äldre, men ibland stöter jag också på unga människor som tycks skolkat engelskan i skolan helt och hållet. Som på ett möte nyligen, där samtliga personer i min ålder och yngre hade stora problem att uttrycka sig (med ordval som t.ex. ”childs” istället för ”children”). Även min allra första tyska date föredrog att jag implementerade två månader Deutsch-für-Ausländer-tyska istället för att prata engelska.

Med tanke på Tysklands ekonomiska ställning i Europa är jag övertygad om att tyska förblir ett viktigt språk att lära sig. Så kom igen, skolungdom, skippa spanskan nu! Ska ni ut i det europeiska affärslivet är tyskan hundra gånger viktigare.

Ska vi inte ta och prata lite skoltyska igen när vi ändå är inne på det här med utbildning? Jag satt nämligen med ryskläxan häromdagen och våndades, vilket framkallade en hel del minnen från en något mer svunnen tid i mitt liv.

Kommer ni ihåg hur man satt i skolbänken och kved – ångrade som attans att man inte hade varit smartare och tagit något annat språk istället. Tyska skulle ju vara superenkelt, låter ju för fåglarnas skull nästan exakt som svenska: Haus-hus, Hund-hund, Katze-katt, Stadt-stad … Ingen hade sagt något om de där fruktansvärda prepositionerna som man skulle sitta och traggla tills Karlavagnen sade tack och god natt på radio.

Ackusativ, dativ och sedan de där hemska som kunde styra båda.

Durch, für, gegen, ohne, um … ab, aus, bei, mit, nach, seit, von, zu … an, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor, zwischen …

Det fanns två skolämnen som fick mig att gråta – matte och tyska. Det var två ämnen som gjorde mig så enormt maktlös för hur mycket jag än försökte kunde jag varken greppa cosinus eller tyska prepositioner.

Men skam den som ger sig. På min tid var Komvux lite annorlunda än det är i dag. Så jag gick om en av gymnasiets mattekurser tre gånger tills den satt med MVG. Och tyskan tog jag tag i här (under ännu fler tårar och tandgnisslingar).

Det var just prepositionerna som tyskprofessorn gapade mest om när de inte satt.

Man sitter inte på tåget i Tyskland, då befinner man sig uppe på taket, man sitter i tåget.

Man jobbar inte på en bank, då sitter man på taket, man jobbar i banken.

Det luktar in av något, det luktar efter något.

…. osv osv.

Och så bankade han in regler i våra huvuden som inte alls ville sitta. Och nåde den som försökte fråga på engelska. Man lär sig inte tyska med engelska. Man lär sig tyska med tyska. Den enda vi svenskar regerade på var när vi skulle bygga meningar med ”je mehr … desto”. Det kunde vi mycket bättre än kineserna och ryssarna. Konstigt!

Ibland blir jag så avundsjuk på alla söta 19-årigar som ger sig ut i världen för första gången, på äventyr, på upptäcktsresor och på vägar utan slut. Nya språk, nya människor, spänning och kunskap. När jag nu sitter med mina ryska prepositioner och aldrig har tid att göra läxorna, är sämst på att räcka upp handen på lektionerna och svarar som en kratta – då tänker jag tillbaka på en tid då allt också gick urbota svårt, men ändå var lite, lite lättare. För då var ett nytt språk ett så himla stort äventyr. Med eller utan prepositioner och tårar. До свидания!

Men en av presenterna kommer jag nog ha särskilt mycket användning för. Syrrans sambo hade nämligen kommit på snilleblixten att skänka mig Svenska Språknämndens Språkriktighetsbok, en fenomenal bok som tar upp precis allt man kan bli lite osäker på då och då. Jag tycker förstås att den är särskilt perfekt för alla oss som bor utomlands och kanske tappar tråden lite oftare, men den är nog en guldgruva också för alla där hemma och ni som har svenska som andraspråk.

Nej, moset ska krönas med en rejäl skopa ovett och aggressioner – av vem? Jo, av högsta hönset till presstalesman vid ett av Tysklands större företag. För vem är jag som har mage att ringa med en förfrågan om att få skriva om dem? Vem är jag som vill ha fina högupplösta bilder samt lite informationsmaterial? Jo, en riktig skit tydligen.

Och på tyska blir liksom alla otrevligheter ännu större eftersom tyskan är ett språk som kan låta så hårt och taskigt om det är just det man vill.

Så här rolig var gubben:

På frågan om det går att få informationsmaterial:

Om Ni tror att jag tänker sätta mig ner och skriva någonting tror ni fel. Jag tänker inte göra Ert jobb.

På frågan om jag kan få ett citat av ansvarig person:

Ni kan citera mig om Ni måste. Men helt allvarligt: Er artikel har för mig så låg prioritet att jag inte ens tänker höra efter.

Vilken mardröm att ha en pressperson av denna kaliber. Tur att jag inte är dum! Jag ringde helt enkelt direkt till en av avdelningarna och fick exakt all den information jag var ute efter! In your face, alter Sack!

Här hör ni ”svenskan” (scenen är filmad baklänges)

www.youtube.com/watch?v=AC8MYNWfTDg

Och så här såg inspelningen ut framlänges.

www.youtube.com/watch?v=czuC1LWcPMc

Ja, jag håller då inte med!

Att jag till min karaktär inte skulle kunna vara mer opassande än just som diplomat är en annan femma. Gårdagens highlight krävde en natt av övervinning innan jag ens kan ta mig för att skriva ner den. Nåväl, så här gick det till.

Språkbegåvade Linda var bjuden på en fin middag av sin mans viktigaste kund. Sammanlagt tio personer satt samlade runt bordet på den lika fina restaurangen. Chefen kom sist och fann att det inte fanns plats på de tygklädda långbänkarna vid bordet. Som sig bör trängde personerna på ena sidan bordet ihop sig och gjorde plats. Helt normalt. Chefen hamnade mittemot mig och det är här det kommer.

För allt hade fortsatt vara normalt om inte jag i det ögonblicket fick för mig att vara så där klämkäck och rolig som egentligen alltid bara är fel. Just i går föll ett svenskt talessätt in: ”Där det finns hjärterum finns det stjärterum”, perfekt när alla kollegor är så snälla och hoppar in ett steg! Eller hur? Eller not …

Detta harmlösa talessätt i min ganska dåligt översatta form fick en väldigt förolämpande betydelse. Jag vill inte skriva ner denna tavla i sin ursprungliga form, men i princip sade jag till honom att där det finns hjärterum finns det plats för arslet i sällskapet … ja, ni som kan tyska förstår nog vad det var jag sade.

Hur som helst kvalar jag nog in i Guinness Rekordbok som den som på absolut kortast tid (under 30 sekunder) lyckas med att kalla en viktig person för arsle.

Diplomat, my ass!

Foto: © Thomas Max Müller/ pixelio

Rebecka kämpade – liksom alla andra – ett bra tag på högstadiet med att traggla der, das och die, rabbla oförståeliga prepositioner och läsa texter i textboken om människor som alla hette Claudia och Heinz. Jo, vi var många som åkte dit på att ”tyska är mycket lättare än franska”.

En dag kom hon som vanligt till klassrummet. Utanför stod resten av klassen och glodde på en kvinna klädd i tysk folkdräkt som inte verkade förstå någon svenska. Efter en stund kom lärarinnan.

– Vem är det där? undrade syrran.

– En riktig tyska. I dag ska vi sitta i ring och bara pratat tyska med henne, svarade lärarinnan.

– Ok, jag kommer snart. Måste bara gå på toaletten först.

Och med denna nödlögn dröp syrran iväg längs korridoren – bort från den skräckinjagande tyska folkdräktsdamen, bort från blotta tanken på att behöva sitta i ring och prata tyska. Och efter det blev inte ett ord tyska mer för hennes del. Hon gick nämligen aldrig mer på en tyskalektion, så vettskrämd blev hon.

Så kan det gå. Då på 90-talet hade jag nog gjort samma sak. Då hade jag nog inte kunnat klämma ur mig så mycket som ett ”hallo”. Men som tur är kom det ingen rödkindad Heidi till oss för att sitta och prata. Och i klassen var alla ungefär lika dåliga. Det var bra tryggt det – tills man började på gymnasiet och blev tvingad att hålla redovisning på tyska inför massa folk man inte kände.

Nä, skoltyskan hörrni, den hör helt enkelt ihop med ångest och förtvivlan.

Anton, Berta, Cäsar, Dora, Emil, Friedrich, Gustav, Heinrich, Ida, Julius, Kaufmann, Ludwig, Martha, Nordpol, Otto, Paula, Quelle, Richard, Siegfried, Theodor, Ulrich, Viktor, Wilhelm, Xanthippe, Ypsilon, Zacharias.

Det svåååra namnet Karlsson blir därför Kaufmann, Anton, Richard, Ludwig, Siegfried, Siegfried, Otto, Nordpol.

Har man bemästrat det tyska genitivet ska man väl för tusan kunna bokstavera också! Känner mig riktigt stolt nu!

Hemma hos moster Sveta och hennes familj pratas det hebreiska, ryska, svenska och engelska. Svenska därför att de levde i Sverige i några år. Och det pratas mycket!

Sedan har vi Saschas farmor som pratar jiddisch förutom ryskan och hebreiskan. Jiddisch är ett grymt språk som är väldigt likt tyskan. Därför förstår jag en hel del, vilket bara gör det än mer spännande.

Jiddisch betyder bokstavligen ”judiskt” och är ett germanskt språk som talas av omkring tre miljoner judar i hela världen. Det uppstod under 1000-talet i dagens Tyskland och skrivs med en egen variant av det hebreiska alfabetet. Språket är baserat på medelhögtyskan och utvecklades under 1600- och 1700-talet det dominerande språket för en stor del av Östeuropas judar. Det intressanta är att jiddisch var vardagsspråket och hebreiskan det bibliska språket som användes i religiösa sammanhang. Så är det än i dag. Alla jiddisch-talande jag känner säger att de använder språket när de vill skoja till det eller vara mer familjära.

Före andra världskriget talades jiddisch av 12 miljoner människor världen över, men splittrades i och med förintelsen. I dag är det mest gamla eller ortodoxa som talar språket, men yngre intresserar sig mer och mer för sin egen språktradition och därför är jiddisch på framåtmarsch även i dagens samhälle.

För mig är jiddisch lite av räddningen i kommunikationen med min svärfarmor som annars helst kommunicerar på ryska. Hon kör loss på jiddisch och jag försöker svara på tyska och ibland går det riktigt bra.

Det finns nästan inga fula språk tycker jag. Här ett bevis för hur vackert jiddisch kan vara:

Bei mir bist du schejn

www.youtube.com/watch?v=ZUVEq6NC7mM