… och glatt mig åt att någon saknat mig.

Jag har legat på min fina soffa och lyssnat till regnet som smattrat hårt mot fönstret samt packat upp delikatesserna jag importerat från Sverige.

Mandelmassa existerar inte i Tyskland, men nu kan jag äntligen baka smarriga chokladbiskvier. Sedan ska det vara Kalles till frukostäggen och knäckebröd med mycket smör till soppan. Gelatinfri panacotta går bara bra med svenskt gelésocker och därför har även det på senare tid hamnat högt upp på importinköpslistan. 1 kg djungelvrål och räkost fanns också med i kappsäcken, men dem har fina Giovana fått i present när vi fikade i dag.

O’boy i stora lass förstås!!!

En växt hade jag med mig i väskan också och jag blev mycket glad över att den överlevde. För många år sedan fick jag ett skott av den här röda plantan av min fina faster Sylvia.

Det var hennes bästa väninnas älsklingsväxt och efter hon dog har min faster haft växten kvar som ett vackert minne. Hos mig trivdes den och växte helt galet. Tills jag var på mässa och Sascha glömde att vattna den. Ungefär samtidigt tog frosten alla min fasters exemplar och vi har med ljus och lykta letat efter skott. När vi precis var på väg att ge upp hittade faster Sylvia växten hemma hos en bekant och jag fick den med mig till Tyskland.

Här mina skott (lämnade ett hos mamma för att säkra tillväxten ifall det glöms att vattnas igen)

Redan i går konfronterades jag med den tyska staten. Jag har blivit utvald till den årliga statistiska undersökningen Mikrozensus 2011, där jag som deltagare är tvungen enligt lag att svara på privata frågor som t.ex. yrke, inkomst, försäkringar, utbildning och familj.

En procent av Tysklands befolkning väljs ut slumpvis till Mikrozensus sedan 1957. Och nu har oturen kommit till mig. Intervjupersonen dök som tur är upp när jag var i Sverige, men istället har jag nu en enkät på över 50 sidor framför mig och ca en veckas tid på mig att fylla i eländet. Jag kan lova er att en procent av Tysklands befolkning (= en si så där 819 000 personer) svär just nu. Vägra får man inte, det blir man tydligen bestraffad för på något sätt.

Jaja, i Sverige nöjer man sig inte med att fråga folk. Man lägger ut varenda detalj på nätet. Därför får man väl vara nöjd med att ha sluppit undan näsvika myndigheter i tio år. Men eftersom jag har fått balkong på stolta åtta kvadrat medan jag var borta tänker jag istället unna mig lördagkvällen att läsa böcker och blommor och balkonglådor. Myndigheterna får vänta!

… och med lite hjälp.

Så här vackert blev resultatet och jag är mycket stolt.

I dag var det fint väder och vi åkte till Örbyhus slott för att gå på visning. Som på alla vallonbruk runtomkring norra Uppland är byggnaderna vackert gula.

Tänk att Gustav Vasa bodde här på 1500-talet. Plundrare som kom över Vendelsjön stoppades vid de här tjocka murarna.

Gråmuren som löper runt slottet är full med otäcka fängelsehålor. Här satt nästan uteslutande ektjuvar.

Gustav Vasa hade nämligen ensamrätt på ekarna i Sverige på den här tiden. Han behövde virke till sina skepp och det var ett allvarligt brott att talla ek från konungen. På sin egen gård lät kungen plantera det här praktexemplaret som endast består av en trädkrona – bara det vackraste dög för Gustav Vasas trädgård.

Örbyhus slott är förmodligen mest känt för att Erik XIV satt fängslad här i tre år och blev förgiftad av ärtsoppa. Vi satt en stund i hans fängelsehåla och ryste till guidens berättelser. Jag tyckte det var lite extra spännande eftersom släktforskning från början på 1900-talet säger att släkten Eldh härstammar från en affär Erik XIV hade med en piga på Örbyhus slott.

Jag tror förstås stenhårt på detta släktskap eftersom Erik XIV råkade ha exakt samma hårfärg som jag! Att denne berömde kung var sinnesjuk och ansvarig för de grymma Sturemorden är väl egenskaper jag får hoppats har rensats bort ur genetiken sedan den tiden!

Men så fungerar utbud och efterfråga. Nu är det giganternas kamp som gäller även i Sverige – Tyska Media Markt vs. engelska Elgiganten.

Jag minns att jag utvärderade Onoffs reklamstrategi i en av mina första kurser i medie- och kommunikation på universitetet i Umeå. Det gick ganska bra – förutom att jag skrev arbetet tillsammans med en tjej som påstod att färgerna rött och grönt i loggan var ett grepp för att få folk att hamna i en typ av ständig julstämning och därmed omedvetet handla mer.

”Det var långsökt”, sade läraren och jag fick mitt första smakprov på hur PR- och reklammänniskor (samt blivande sådana) ibland tenderar att tänja verkligheten som det passar dem.

Kom igen, Sverige: Nu tar vi VM-guld i fotboll istället.

Bild: Logga Onoff, www.onoff.se

Jag har träffat en massa släkt de senaste dagarna. Kusiner och fastrar och kusinbarn i en mysig blandning. Mat och fika har bullats upp, tokiga minnen dammats av och lådvinet pimplats. I Linköping välkomnades jag med en fantastisk Östgötatallrik och i går kväll satt jag på en blommande balkong och sjöng med till Peter Jöbacks live-konsert på herrgårdsområdet ett stenkast bort. ”Åh Kristina, guldet blev till sand …” Förmiddagen i dag tillbringades med knäckglass och roliga historier på en solig balkong, där Lennakatten tuffade förbi bakom ett plank.

I morgon spelar de svenska damerna fotboll i Augsburg, bara några mil utanför München. Just nu hoppas jag på att tyskarna spöar Japan. Jag hoppas nämligen på en final mellan Sverige och Tyskland så att jag kan bli glad vad som än händer.

Inspiration för mig finns i varje hörn. Det är kvinnan i storblommig Kappahl-tunika och caprileggings som på pendeln instruerar sonen om hur han lagar köttbullar och makaroner. Det är måsarna som skriker en tidig morgon i Vasastaden. Det är Max när ropet ”Moster Linda, moster Linda” är satt på repeat i hans lilla rosenmun. Det är skagenröran, vattnet och alla djupa solbrännor mot vitblonda kalufser. Det är polkagrisar och min samling Alf-bilder från 1987.

Aldrig har jag väl skrivit så mycket som den här kombinerade jobb-semestern i Svedala.

På onsdag är jag på möte i Jönköping, torsdag står Linköping på tur och en sväng hos släkten där. Jag har sedan turer inplanerade i Uppsala, Helsingborg och Ekerö. Mindre fläng än vanligt, men tillräckligt för att inte Münchens glada puls ska saknas allt för mycket.

Jag tror fasen det blir en klassisk industrisemester i Sverige nästa år. Fyra veckor av bullkaffe, salta bad och ljusa kvällar. Det tänkte jag redan på midsommarafton när vi satt i ett mygginvaderat kaffetält och drack kaffekask – ”det här är livet!”

En mindre trevlig aspekt av midsommarafton var myggen. Under mina långa år i ett myggbefriat München trodde jag i all min naiva dumhet att det räcker att svänga på sig lite tjockare strumpbyxor. Nej, det stoppade inte alls några surrande blodsugare. Med fasa räknade jag hela 58 myggbett utspridda som ett rödprickigt mässlingtäcke över mina stackars ben.

Vid sådana tillfällen känner jag verkligen att jag både älskar och hatar Sverige.

Men så plockade en kär släkting ner mig på jorden med en information jag inte hade kunnat föreställa mig här i Sverige-idyllen. Hon och hennes man hade hjälpt till att rädda en kattunge som klättrat långt upp i ett träd och inte vågat komma ner. Självklart hade de ringt 112.

– Och då kom brandkåren och plockade ner katten?

– Nej, de sade att de inte gör det längre.

– Vad gör de då?

– Det kommer någon och skjuter katten.

Ja, det var faktiskt lite som att lära sig att tomten inte lever.

Men bara två smaker dyker upp i munnen: tuggummit bugg och nötcreme som vi köpte på macken varje rast, varje dag hela högstadiet. I går inhandlade jag nötcreme igen för gamla tiders skull. 1,90 kronor kostade den 2011, 50 öre tror jag det var 1993. Vilka tider!

Jag fattar inte att det är midsommarafton på fredag. Jag har lovat att laga min berömda potatissallad (se recept här om ni scrollar längst ner och hoppar över allt mitt gnäll) och Max ska få hjälpa till att klä midsommarstången. Jag är proffs sedan förr: blåklockor och prästkragat är nice-to-have, men det är lättast att dryga ut kransarna med en massa hundkex, midsommarblomster och smörblommor! Bildbevis utlovas;)