Nä, nu har jag bestämt mig för att vara bara snäll i advent. Jag ska gå på julmarknader och dricka min blåbärsglögg leende under glittrande granar. Jag ska vara en god medborgare och köpa BISS (motsvarighet till Situation Stockholm) och inte fräsa av välmående finniga punkare som tigger cigaretter. Jag ska till och med le när min hyresvärds fru påpekar alla reglerna här i huset.

Fast ibland måste man ryta och gnälla och vara sträng. I yrkeslivet i Tyskland kan man inte vara en mjäkig svensk som säger ”jo och ja tack, men kanske man kunde …”. Yrkesrollerna är så extremt viktiga. Är man kund så måste man bete sig som en. För ett tag sedan var jag tvungen att ryta i över ett kostnadsförslag som var kryddat med både salt, peppar och chili. Det gjorde ont i mitt blågula hjärta att vara så sträng, men efter det har allt gått som på räls.

Sedan kan förstås det här med yrkesroller överdrivas också – både i Sverige och Tyskland. För inte så länge sedan fick jag frågan ”vad är du för en konstig gök?” på svenska när jag försökte få till en telefonintervju. Ja, jag säger då det.

Julen är kommen till Marienplatz.

Men att tio år har gått sedan den 11 september 2001 är inget man undgår. En dag som skrev om hur vi skulle se på världen. En fruktansvärd hathandling. En supermakt som satte sin politiska kurs i halsen, men som reagerade med att starta ett krig ingen kan vinna.

Jag minns dagen mycket väl. Jag hade varit i Tyskland i exakt tre veckor. Jag kunde inte ett jota tyska, var livrädd för att bli tilltalad av tyskar och bodde i en halvtaskig lägenhet full med utbytesstudenter som sov på madrasser på golvet. Ingen TV, ingen radio, inget internet. Och så börjar det sprida sig att något hemskt hade hänt. Någonting i USA, något med New York och några flygplan. Nästa TV fanns på en liten inpyrd Kneipe som låg i samma hus som vår lägenhet. Där satt vi därför hela dagen och tryckte. Jag minns att det hängde en stor svartvit bild av World Trade Center på väggen strax till vänster om TV:n och att jag tänkte att det var overkligt. Jag vet att det satt garvade A-lagare i ett hörn och rökte i tystnad med blicken fäst vid de rykande tornen på nyheterna och att hela syltan luktade öl och pommes frites.

Aldrig har jag väl varit så frustrerad över att inte kunna tyska som när jag satt där och glodde på nyhetssändningarna. Eller lyssnade på folk som pratade om det och jag bara kunde förstå en bråkdel. På natten hördes helikoptrar. Jag vet att jag tänkte på krig. Ingen visste vad som skulle hända härnäst. Jag vet att jag längtade hem till Sverige och kände mig minst i hela världen.

Dagen efter satt vi dystra och stirrade på white-boarden på vår kurs ”Deutsch für Ausländer”. Vår skäggige extremstränge professor var som vanligt och bankade in glosor och grammatik med old-school-metoder som hot och skäll (fungerade utmärkt förresten). Vi hade en amerikan i gruppen. En späd, mörkhårig grabb som hette Steve eller Anthony och som hade coolaste brytning av oss allihop. Han var inte där dagen efter det hemska och han kom inte mer tillbaka.

Jag hade ett tjockt college-block från tiden jag lärde mig tyska. På vänster sida klistrade jag ett tidningsurklipp, med en överstrykningspenna markerade jag alla tyska ord jag inte kände till. På höger sida skrev jag översättningarna av de orden. För ett tag sedan slängde jag bort det där blocket. Det var lite deprimerande att se artiklarna om den 11 september prägla mina språkstudier, att se ord som ”Gewalt”, ”Terroranschlag” och ” Flugzeugentführer” sida upp och sida ner skrivna i prydlig blyertsskrift.

Att världen har förändrats på de här tio åren är det ingen fråga om. Den 11 september har präglat världspolitiken som ingen annan händelse under mitt vuxna liv (jag var 21 när det hände). Jag minns en ofattbar rädsla från den dagen, att allt fina i världen bara skulle ta slut och bytas ut mot hat och elände.

Som tur är har jag umgåtts med barn den här veckan – då blir man full av hopp om framtiden. För jag hoppas att världen en dag kan bli bättre – hur jäkla mycket våld, hat, smuts och orättvisor vi än har hittat på i den hittills.

Foto: © LWThiele / pixelio

När man vuxit upp i Sverige är man skyddad på ett sätt man inte märker förrän man flyttat därifrån, till något av alla de länder som inte på långa vägar präglats av fred och neutralitet som Sverige. Länder där folk inte tar fred och frihet lika mycket för givet som svenskarna gör.

Ta finanskrisen som tornar upp sig i en nära horisont just nu. I helgen hamnade jag i ett längre samtal med en tysk pensionär som bara hade ett råd: Börja handla konservburkar och backvis med vattenflaskor och fotogen. Snart smäller det, snart är det slut med finanssystemet som vi känner till det i dag, menade han och började berätta om andra världskriget. En far som låg vid östfronten, mat som tog slut och den ständiga rädslan för nästa bombräd.

− Du kan inte ana hur snabbt en människa börjar svettas när en bomb slår ner, sade han och jag kunde inte ens föreställa mig hur det skulle kunna kännas. Fast så många andra människor i världen tyvärr vet exakt hur det känns. För jag är svensk och är så otroligt förskonad från allt ont i den vägen.

Nu var kanske just den här mannen lite väl extrem i sina åsikter. Jag tror inte att finanssystemen i världen kommer att krascha helt och hållet. Och om de gör det så tror jag inte att de säckar ihop så snabbt att man måste hamstra livsmedel och bensin för att överleva. Och de gamla konspirationsteorierna om världens alla mäktiga banker (Rothschild & co) som styr världen håller väl inte heller fullt ut …

Men visst tänker man lite annorlunda på kriser av det här slaget när man inte bor i Sverige. Ingen skulle väl bomba Sverige under ett tredje världskrig, men Tyskland som största europeiska ekonomi skulle förmodligen befinna sig mitt i händelsernas centrum. Visst skulle man känna sig tryggare av att befinna sig i ett jättelikt land som Sverige, så avsides beläget med plats för alla?

− Men när kraschen kommer hinner du inte till Sverige, då kommer inte ett enda flygplan att gå, snörpte min nyfunne vän av den lilla planen.

Aj då.

Som när man tänker på att man bor någonstans där det är helt normalt att det hänger brödkringlor i taket – även på en fin golfklubb.

Som när man träffar bästa vänner så där jättespontant på Haus der Kunst och skrattar i neonljuset.

Som när man åker taxi genom ett folktomt stadslandskap och regnet öser ner.

Som när man en kväll får reda på att man precis har blivit moster för andra gången, vilket jag blev i måndags exakt klockan 21:17. Det firades med prosecco på det här stället.

Då är livet allt bra fint.

Efter att ha bott utomlands i 10 år är det därför den här bilden som präntat sig in på min näthinna när jag tänker på Arlanda – en vinkande familj som jag knappt kan se för ögonen är alldeles grusiga av tårar. Fy fan, vad ont det gör i just det där momentet då man ska igenom säkerhetskontrollen och vinkar en sista gång. Som jag hatar Arlanda då.

Sedan landar jag i München och möts av en glad äkta man som räknat dagarna tills jag ska komma hem – hem som han säger. Och så blir man ännu mer förvirrad och förstås väldigt glad över att man har två hem som båda är så toppenbra:

Hem ett i en av Europas bästa städer, där somrarna är en ren drömtillvaro, ölen alltid är kall och där det alltid händer så mycket roligt.

Och så hem två, där skogarna och fälten avlöser varandra och bilarna kör långsamt för att inte köra på vilda djur. Där man nästan fikar ihjäl sig på goda kakor och bullar och där så många samtal handlar om vädret därför att naturen ligger människorna så nära. Där släkten finns och man trivs så mycket när man väl är där.

Hjälp, jag märker att jag med åren bara blir mer och mer sentimental. Jag funderade till och med i går på att slänga på Karlavagnen på web-radion klockan 22.

Nej, nu måste jag ner på stan, hämta iphonen som varit på lagning, köpa en flaska prosecco, springa över till en kompis och höra allt skvaller från veckan som har gått och stiga på Münchenkarusellen igen.

Mamma åkte hem och med henne försvann all snö. Rena rama vårvädret har vi haft i München i dag, snökaoset kommer väl i tid till nästa vecka när jag ska åka till Frankfurt och jobba.

Jag börjar känna mig lite mer hemma i nya lägenheten. Det står blommor och gröna växter här och där, i badrummet hänger en tjugotalslampa och stringhyllan bredvid kaminen är pyntad med gamla Bullerby-böcker. Jo, visst börjar det bli lite mysigt. Golven knarrar så in i Norden (har aldrig varit med om något liknande), men så har ju mitt hus överlevt två världskrig så jag har all förståelse för dessa ålderskrämpor. När allt är klart ska jag väl våga mig på att posta lite foton från den här galna lägenheten, där allt är snett och vint och tokigt med gasledningar som går kors och tvärs längs väggarna, men så väldigt charmigt ändå.

Vi fick förresten tillbaka hela tre fjärdedelar av kautionen från gamla lägenheten. De ansträngde sig och fifflade lite och vips drogs lite mer än 600 euro för saker som att varmvattenberedaren måste kalkas av, målning av väggar och tak samt lite annat fjant.

En sista översättning att göra klart den här veckan och sedan kommer pappa på besök till helgen. Vi hämtar upp honom i Salzburg på fredag, förmodligen proppfull med österrikiska juldelikatesser och blankskrubbad i skinnet efter firmafest på flådiga spahotellet Salzburger Hof.

Som sagt, december är en sådan där månad när det helt enkelt händer så otroligt mycket hela tiden. Så mycket att allt flyter ihop till julgröt i minnet.

Inte bara här.  Allt är verkligen trist just nu.

På avstånd försöker jag att vänja mig vid tanken på att mitt gamla hemland Sverige har valt in högerextremt avskum i riksdagen. Sopig integrationspolitik från sossarna i all ära, men hur fasen får det gå så långt att man ger så här mycket politisk makt till Sverigedemokraterna? Slickade, unga snedbenor som slår in hatbudskap i snygg förpackning och stoppar ner i halsen på okunniga väljare samt fångar upp hatmänniskor. Slickade, unga snedbenor som skickas att sitta i riksdagen och att peta ner Sverige på listan över jämställda parlament.

Även här diskuterar pressen vitt och brett om hur ”die Schwedendemokraten” tar plats i den svenska politiken. Tonen är lite besviken. Sverige har ju så länge varit stort förebildsland med oklanderlig välfärd och demokratiska värderingar. Namn som Pippi, Billy, Volvo, Wallander och ABBA har gjort Sverige till ett välmående sagoland och drömdestination för så många tyskar. Nu kommer nya namn som fläckar ner denna image, Jimmie Åkesson är ett av dem.

Jag är så otroligt besviken. Jag är gift med en man som knappt har släktingar på grund av att de två tidigare generationerna i princip helt utrotades i Auschwitz-Birkenau. Historien kan lära oss så mycket och ändå lyssnar vi så lite.  

Stod en stund och glodde på Autobahn i går. Vägarna är bra i Tyskland och viktiga. Man bygger, fixar och donar. ”Tyst asfalt” ska det vara, Flüsterasphalt, Autobahn ska vara bekväm och slät och fin att åka på. Alla får åka på den också. Andra länder, t.ex. Italien, Schweiz och Frankrike, bygger stationer för motorvägsavgift. I Tyskland får alla privatpersoner åka genom landet hur de vill. Jag förstår inte riktigt varför, men det är fint att någonting är gratis och öppet för andra.

Där stod jag alltså och glodde och funderade på asfalt samtidigt som valet i Sverige snurrade i huvudet och södra Tyskland än en gång utsatts för ett otäckt amokdåd. Allt kändes bara som en otäck soppa. Vem som helst kan tydligen bli styrd av nynazister, vem som helst kan bli ihjälskjuten var som helst.

Hittills i Tyskland, liksom i resten av världen, har det främst varit män som löpt amok. Jag minns så väl de så kallade ”school shootings” i Erfurt 2002, Emsdetten 2006 och Winnenden 2009, händelser som chockade landet. Ingen ville förstå att dessa tonårsgrabbar kallt skjutit ner både skolkamrater och lärare.

Nu har ännu ett skottdrama lagts till listan av tyska amokdåd, men sedan skottdramat i förrgår är inte ”Amok laufen” längre något manligt fenomen här i landet. Det bor 48 000 personer i den lilla staden Lörrach i förbundslandet Baden-Württemberg och här dödade en 41-årig kvinna advokat sin man med skott i huvud och hals framför ögonen på sin femårige son som hon sedan slog medvetslös och kvävde med en plastpåse. Sedan satte hon eld på lägenheten och gick till ett närliggande sjukhus och sköt vilt omkring sig. En person dog och 18 skadades innan polisen sköt kvinnan.

Allt är verkligen trist just nu.

Nu var ju jag rätt ung när jag flyttade från Sverige och förknippar därför mitt forna hemland extra mycket med sommarlov, smultronplock och andra harmoniska sommaraktiviteter. Men vad som är så häftigt med Sverige är att sommaren är så otroligt helig. Tänk om alla kunde njuta lika mycket av denna korta, flyktiga tid med samma självklarhet. Ok, sommaren är ruskigt kort i Sverige, vilket är en av anledningarna – men ändå.

Här nere kommer jag aldrig i sommarstämning på samma sätt som i Sverige. Det finns liksom inget datum då man kan säga ”jaha, nu var det sommar”. I Sverige är midsommar någon typ av tröskel, då man kollektivt går från nyckfull vår och regnstövlar till strålande sol och bad på bryggor. Då har man redan värmt upp med skolavslutningarna. ”Den blomstertid nu kommer” har skrålats med tårar i ögonen runt om i landet och inpräntat storheten med sommaren i den unga generationen.

Men inte bara barnen upplever den där magin med sommarlovet. Det gör alla vuxna också. Strax efter midsommar kör sommarsemestrarna igång. Alla går på semester i juli eller augusti – det spelar ingen roll om hela kontoret blir tomt. När jag jobbade på kontor här i Tyskland var det inte alls självklart att alla semestrade på sommaren. Många tog långsemester över påsken eller under hösten istället. 

En annan skillnad är att ingenting stänger här nere. Visst pratar man om ett ”politisches Sommerloch”, som innebär att ingenting händer i politiken under sommaren. Men i Sverige har ju riksdagen officiellt sommaruppehåll. Och det säger ju sig självt: om till och med politikerna tar ledigt gör förstås alla andra det också. Det är liksom så svårt att få någonting gjort på sommaren i Sverige. Här är man van vid att det finns en ”Vertretung” för alla under semestern, en vikarie som ser till att ruljansen upprätthålls. I Sverige får man lov att återkomma efter semestern. Särskilt juli är en sådan där månad då allt bara står stilla. Ett helt land ger sig liksom hän till sommar och sol. Vackert på något sätt – och så otänkbart i många andra länder.

Förmodligen var det det tyska universitetet som var först ut med att sabba den svenska sommarmagin för min del. Här finns det nämligen inte några höst- och vårterminer. Nej, här ligger terminstarterna på sommaren och vintern – sommartermin och vintertermin istället för höst- och vårsystemet som man växt upp med och som blivit nästan som en biologisk klocka (jag har fortfarande kvar den upprymda känslan av nya tag på hösten) . Sommarterminen här nere löper mellan april och september, något som för mig var vanhelgedom i början. Sedan vande man sig.

Här är sommaren mycket längre än i Sverige. Snön smälter bort snabbare, man kan ha tur och sitta på Biergarten redan i januari, hösten är lång och varm och snön håller sig i vanliga fall borta långt in på vinterhalvåret. Att kunna njuta av solen är således något mer självklart. Landet behöver inte stanna upp för att det blir sommar.  

Men lite saknar jag allt det där magiska med att ”nu … nu är det äntligen sommar”.

Här skiner solen som ett guldgult klot i dag. Strax bär det av mot sjön och bröllopet. Väskan med badkläder är packad. Jag tänkte utnyttja tillfället och bada i Ammersee i morgon. Det är ju äntligen riktig sommar här nere – magisk eller inte.

1. Någon hälsokostgud i någon himmel ville övertyga mig att lägga ner mina frukostrutiner med fruktsallad. Det är min kosmetolog i Hamburg som övertygat mig om fördelarna med att äta fruktsallad med vispgrädde till frukost varje dag. På morgonen funderade jag på att lägga ner denna djupt rotade rutin, äta frukt, men skippa grädden. Men jag ändrade mig till slut och satte upp vispgrädde på inköpslistan. Vad händer? Först glömmer jag att plocka grädden från hyllan och måste kuta till kyldisken när det var dags för betalning. Då råkar kassörskan putta ner grädden på golvet så att den nästan går sönder. Den klarar sig, jag betalar, går ut ur affären och tappar själv hela matkassen – grädden spricker och rinner ut i hela kassen. För mig ett tecken på att det framöver ska bli fruktfrukost utan vispgrädde. En grön gud någonstans ville visa mig vägen till evig hälsa!

2. Kvällen tillbringade jag hos Giovana. Vi åt god mat, drack varm choklad och Radler och tittade på fotbollsmatch och Woddy-Allen-film. Hur mysigt som helst. När gick därifrån höll jag på att bli påkörd på gatan. Tyvärr fyllekör alldeles för mycket folk här (tycker jag i alla fall). Det är tydligen så lätt att ta några öl för mycket, överskatta sitt blods promilletålighet och sätta sig bakom ratten. Jag har varit nära att bli påkörd tre gånger i mitt liv och det här var ett av dem. En BMW (trimmad till sista muttern) tog en vänstersväng i alldeles för hög hastighet, tittade inte åt vänster och tänkte inte på att fotgängarna hade grönt. Som vanligt när olyckor nästan sker gasar man bara på istället för att ursäkta sig. Med hjärtat i halsgropen tackade jag min lyckliga stjärna att jag inte gått över gatan en sekund senare.

3. En av mina kompisar fyller år i dag. Hennes bästisar ordnade därför en fest med mottot SATC. Bland annat ingick en åktur med limousin genom stan. Jag bestämde mig för att dra en vit lögn och hittade på att jag inte kunde komma. Bara tanken på att åka limousin och dricka champagne när folk på andra sidan jorden inte har någon mat kändes så fel. Dessutom hatar jag att kvinnor i min ålder har utsett Carrie & co till förebilder och apar efter deras plastiga låtsaslivsstil. Nä, jag skulle gratta i efterskott – på normalt sätt. Ödet ville annorlunda. När jag kommer från Giovana, efter att nästan blivit påkörd, står plötsligt en limousin parkerad framför mig på trottoaren. Det är mina kompisar som åkt färdigt sin runda och nu ska ta ut pengar och gå ut på klubb. Hur stor är den chansen i en stad som i alla fall är större än Stockholm? Ja, det var bara att följa med och festa. Där lärde jag mig allt att man inte ska ljuga. Ingenting i världen blir bättre av lögner!

Nu är klockan halv fyra. Jag nördar nog en halvtimme till. Sedan ser jag till att lägga mig innan de där attans koltrastarna vaknar. Det finns inget värre än att somna till koltrastkonsert utanför fönstret.

Foto: © Kevin Weber/ pixelio

www.youtube.com/watch?v=nLZBK3807iE

Det går ett läskigt virus just nu som orsakar extrem kramp i magen. En av mina kompisar fick åka akut till sjukan och ligga med dropp i helgen, hon berättade skräckhistorier om folk som svimmat av smärtorna. Jag lovar er att hypokondrikerna i bekantskapskretsen gick igång när de hörde om det. Jag är inte så rädd för sjukdomar utan blev istället väldigt fascinerad över sjukhusens omtänksamhet gentemot singlarna. När min kompis fick lämna sjukhuset, ringde man senare från sjukhuset för att höra om hon kommit hem. Policy är tydligen att åka dit och kolla om personen i fråga inte svarar i telefon. Vet inte om det är så i Sverige, men jag måste säga att det är fint att bry sig lite extra om de som är ensamma hemma.

Jag har dåligt flyt i dag -- bl.a. upptäckte vi till vår fasa att elementet stod på fyran i köket och måste ha gjort det sedan i vintras. Någon idiot (med all säkerhet jag) måste ha vridit på det någon gång och sedan glömt bort det. Eftersom värme är extremt dyrt och vi i vanliga fall aldrig har värmen på lär det bli en fet Nachzahlung i slutet av året.

I vanliga fall brukar vår hyrdesvärd stänga av värmen helt när den första bleka vårsolen kikar fram. I år har han tydligen glömt det, vilket gjorde det möjligt för oss att elda för kråkorna i säkert två månader …

… det och en massa annat som gick lite snett i dag. Men om månen skiner i kväll är jag säker på att The sun will come out tomorrow!