Tyskland är ett land som byter skepnad och mentalitet från stad till stad, från region till region på ett sätt jag inte är van vid ens i ett vidsträckt land som Sverige. Det är klart att norrlänningarna skiljer sig från Skaraborna och de svenska landskapens flora och fauna ibland är som natt och dag. Men ändå tycker jag att svenskarna har en typ av grundmentalitet, jag känner igen svenskar var jag än befinner mig i landet. I Tyskland känner jag inte alls så. Efter tio år i München blir det alltid lika påtagligt när jag besöker andra städer i landet. Tyskarna är ett så väldigt brokigt folk och livet i de olika städerna känns så annorlunda.

Heidelberg var därför något helt nytt. I mitt huvud har Heidelberg alltid varit staden där drottning Silvia är född, men nu har jag mer kött på benen.

Efter att ha gått i säng alldeles för sent segade jag mig upp för att ta 07:43-tåget mot Frankfurt. Eftersom det är Alla helgons dag har vi röd dag i Tyskland och tåget var ekande tomt.

Dagen började à la färglös DDR-stämning.

Efter prick tre timmar hoppade jag av i Heidelberg. Jag ska göra ett jobb här i morgon och tänkte passa på ett utforska staden så här på lediga dagen.

Heidelberg har 147 000 invånare och Tysklands äldsta universitet. Staden hade turen (till skillnad från t.ex. grannen Mannheim) att inte bli bombad under andra världkriget. Och jag lovar att det märks. Medan städer som Hannover och Berlin fått bygga upp sina trasiga kvarter med funkis och miljonprogram, riktigt ståtar Heidelberg med torn och tinnar.

Till och med området kring centralen bjuder på vackra byggnader, som den här gamla reklamen för en tobaksfabrik.

Fina gamla skyltar.

Eller så här tjusiga bostadshus.

Jag gav mig iväg till Altstadt och Haupstraße som är en av Europas längsta gågator.

Här vakar Robert Wilhelm Eberhard Bunsen, en kemiprofessor som betytt mycket för universitetet.

Stadskärnan är fantastisk.

Har sällan sett så mycket pampigt på en och samma fläck.

Som universitetsstad är fika- och hängkulturen stadigt etablerad.

En genomsnittlig affär ser ut så här.

Hotell så här.

Och en thailändsk restaurang får plats i ett Hans- och Greta-hus som det här.

En elaffär som flyttat in i ett gammalt bageri. Överallt hänger skyltar kvar och påminner om livet förr.

Här kan man köpa det berömda tyska julpyntet från tillverkaren Käthe-Wohlfart.

Jag har alltid varit lite fascinerad av dockor.

Jag hittade en vacker bokhandel. Om jag hade en bokhandel skulle den också se ut så.

Heidelberg är en stad inramad av skogiga kullar som man ser om man kikar in i gränderna.

Jag tror min dag mest gick ut på att fantisera om vilket hus jag helst skulle vilja bo i.

Kanske här med de enorma gamla fönstren och skira gardiner.

Eller i lägenheten bakom det här fönstret med vacker och lite läskiga dekorationer.

Stadens kännetecken är det spöklika slottet som ruvar över stadskärnan. Slottet är Tysklands mest kända ruin. Det förstördes i det pfalziska tronföljdskriget på 1600-talet och byggdes aldrig upp igen.

Så här fin är entrén till Alte Brücke, en bro över floden Neckar. Den har funnit sedan slutet på 1700-talet (förutom när nazisterna sprängde den för att hindra de allierades framfart).

Här och där ser man tecken på att man befinner sig i en studentstad. ”Sauf Zone” betyder ”suparzon”.

jag har aldrig hört så mycket engelska i Tyskland som jag gjort här. Eller amerikanska för att vara korrekt. Gamla amerikanska jänkar-tanter sitter och bräker med varandra på caféerna, ambulanspersonalen som stannade till på ett torg likaså och folk pratar engelska när de beställer på restaurangerna.

Det beror på att Heidelberg är en av städerna i världen med mest amerikaner  utanför USA. Det beror på att amerikanerna stationerade sig här efter andra världskriget. Jag har läst lite här och var att det också är anledningen till att staden inte blev bombad. USA ville undvika att förstöra stadens kulturella och arkitektoniska skatter.

Eftersom det var en fantastisk höstdag i dag bestämde jag mig för att gå ”Philosophenweg”, som är en skogsväg med vacker utsikt på den delen av Heidelberg som ligger mittemot Altstadt, på andra sidan Neckar.

Så här ser vägen ut i början, men blir bara brantare och brantare.

Man går förbi en del vackra hus med trolska grindar …

… och tuppar på taken.

Höst, höst, höst.

”Jag trivs bäst i öppna landskap” – så rätt.

Eftersom jag är mer svettis än friskis gick jag inte ända upp, men utsikten var fin ändå.

Där nere i dimman ligger Heidelberg. Hade det inte varit så disigt hade jag nog pryglat mig upp på toppen – för er bloggläsares skull!

Slottet.

Efter den strapatsen var det matdags.

På Obere Straße ligger restauranger och caféer vägg i vägg.

Jag ville till ett alldeles särskilt café som ligger på Haspelgasse.

Café Knösel heter  det och är Heidelbergs äldsta café. Det är känt för sina tårtor och för den här kyssen. Café Knösel slog upp dörrarna för första gången 1863. Stället blev snart populärt bland stadens unga damer som kom för att äta choklad och läckra bakelser. Det märkte förstås studenterna som skockades på caféet för flickornas skull. Men de vaksamma guvernörerna höll flickorna under sträng uppsikt. Konditorn såg problemet och skapade ”studentkyssen”, en pralin som de kärlekskranka yngligarna snabbt kunde överräcka till sina kära som ett tecken på sina känslor. Än i dag tillverkas pralinen enligt originalreceptet från 1800-talet.

Jag satte mig en stund på caféet och tittade på när folk köade för att köpa tårta.

Mycket trevligt café fast de ville sätta mig i röksalongen på grund av platsbrist. Där inne satt en ensam man och puffade på sin cigarr i den stora salongen. Och han höll med mig: För tio år sedan hade det sett annorlunda ut. Tyskarna röker helt enkelt inte lika mycket länge. I alla fall har de i och med rökförbudet ändrat sina rökvanor helt och hållet och vill inte längre dricka kaffe i nikotindimma.

Det blev ingen tårta för min del. Istället åt jag fylld pannkaka som smakade jättebra.

Och det var slutet på min dag. Nu sitter jag utmattad på mitt hostel. Oj, vad mycket jag har hunnit med i dag. Nästa gång jag kommer hit ska jag titta på universitetet. Man kan inte göra allt på en gång – även om jag tycker att man gott och väl hinner med Heidelberg på en dag.

Vi hade blivit rekommenderad en restaurang, där man allt märkte av att karnevalen är i antåg.

Mina svenska kollegor frossade i kötträtter à la tysk-mat-som-man-tänker-sig-tysk-mat. Schweinshaxe blev kvällens hit. Själv nobbade jag grisaxeln för min standardportion Spätzle.

Sedan satt vi några flamsiga timmar och drack Kölsch. Lägg på minnet att man inte frågar efter Kölsch i stora glas: Det gör bara turister. Istället får du småglas och får nya så fort de är slut tills du säger stopp.

Jag startade min dag på centralen i München med pizza och mineralvatten. Det finns nämligen en snabbmatsrestaurang på Hauptbahnhof som har riktigt god mat – mitt emot spår 16.

Sedan satte jag mig på tåget mot Hamburg. En riktigt härlig andra-klass-resa blev det med kamp om sittplatserna och tjafs med konduktörerna om förseningar och anslutande tåg. Bredvid mig satt en nervös gubbe på väg med sin gumma till Mallis för att semestra på den äldre generationen tyskars älsklingskryssning AIDA (Tysklands ledande kryssningsföretag). En liten bit bort låg restaurangvagnen som serverade stinkande grönkål. Dessutom lekte en hel barnfamilj apa i gången (åter igen drog jag äggstockarna åt mig). Jag som så gärna åker tåg annars. Nej, en riktigt bläh-resa blev det i fem långa timmar.

Men resan fick sin belöning. Vet ni hur mäktigt det är att ta trappan upp från en betongtrist central med stinkande snabbmat, sjaskiga butiker och stressade människor och se det här: Kölnerdomen är en extremt pampig kyrka som är det första man möter när man kommer upp från centralen.

Som jag skrev någon gång måste jag alltid ställa mig en liten stund och fånglo upp mot tornen.

I morgon är det mässa för hela slanten. Jag är riktigt laddad!

Så här såg det ut på Autobahn när vi gav oss iväg vid sju på morgonen. Spöregn och svinkallt ute.

Världens kassaste sikt.

Någonstans i allt det gråa dök i alla fall floden Rhen upp och såg lika jäkla grå ut som resten av omgivningen.

Dystra vindkraftverk kantade vägen.

Sedan var vi nästan framme i den lilla byn Euskirchen strax utanför Bonn som var slutet på vår resa. Här strålade solen.

Och vi fick upptäcka lite Nordrhein-Westfalen-romantik. Överallt Fachwerkhäuser, hus byggda med korsvirke, en byggstil som för oss svenskar är så otroligt typiskt tysk, men som vi knappt ser skymten av hos oss nere i Bayern.

Trots andra världskriget finns det över en miljon Fachwerkhäuser i Tyskland. De ser ut som hämtade ur en saga.

Byn var full med smågator och husväggar med urgamla skyltar.

Ett medeltida stenhus dök upp mitt i allt.

Här i regionen dricker man förstås Kölsch, en öl som härstammar från Köln. Till skillnad från litersejdlarna i Bayern serveras Kölschen i småglas och man kan beställa den ”på meter”, vilket innebär att man får 11 glas med 0,2 liter öl upprade framför sig på bordet. Anledningen till de små glasen är att ölen håller sig färsk hela vägen ner i magen. Sitter man för länge med ett jätteglas blir ju sista slatten ofta rätt trist.

Så kom vi fram till slutdestinationen: En EBay-försäljare som hette Markus och som öppnade i militärbyxor, crocks och en färgglad batiktröja. Han pratade stark dialekt och kallade sin fru för ”Zwerg” (dvärg). Otroligt trevlig kille med trimmad BMW, tre barn och lustig frisyr. Hans hetaste tips för att gå och äta var restaurangen ”XXL”, där det gick att få ett kilo Schnitzel eller ett kilo korv till lägsta priserna. Underbart!

Det bästa var att han sålde två riktiga rariteter till oss: två Wassily-stolar av Bauhaus-designern Marcel Breuer för ynka 318 euro. Slå upp vilken designbok som helst och se den här vackra stolen. Förutom lite damm var stolarna i toppskick och det kändes nästan som om vi rånade stackars Markus, men han var glad att bli av med dem eftersom han ska ha barn igen och stolarna tar upp för mycket plats. Därför packade vi med glädje in dem i bilen. Det var kärlek vid första ögonkastet mellan mig och dessa fina stolar.

Sedan for vi till Bonn för att äta lunch. Det där med gigantiska schnitzlar är kanske inte riktigt vår grej. Bonn är en liten stad, bara så där 320 000 invånare. Det jag blev mest imponerad av var alla fina hus.

Sjävklart märker man av att Bonn en gång var huvudstad i det forna Västtyskland. Det riktigt kryllar av pampiga representativa byggnad och hotell. Lite fick jag känslan av en tomhet. Hotellen är liksom för stora, i de många fina byggnaderna huserar obetydliga företag. För staden Bonn innebar flytten av huvudstad till Berlin en extrem betydelseförlust. Då, för 20 år sedan, kämpade två läger om vilken stad som skulle bli huvudstad för det enade Tyskland. Resultatet blev som vanligt en kompromiss: Sex bundesministerier och 16 FN-organisationer finns kvar i staden. Än i dag arbetar fler ”Beamte” (anställda vid myndigheter) i Bonn än i Tyskland -- 9 000 jämfört med 8 000. Staden fick ordentligt med finansiellt stöd för att klara av de negativa effekterna det innebar att bli av med titeln huvudstad. Än i dag pågår en debatt om denna politiska fördelning mellan Bonn och Berlin. Brandenburgs ministerpresident Matthias Platzeck (SPD) sade nyligen till Spiegel att det är ”galenskap att pendla på det här viset. Detta måste få ett slut. Vi måste äntligen ta oss i kragen och hämta resten av regeringen till Berlin”.

Vi tog en promenad längs Rhen. 

Det var höst och folktomt.

Vi smög in på ett av de gigantiska hotellen för att värma oss lite. Smaklös inredning.

Men vi ville ju fira lite att vi gjort ett sånt kap på EBay! Nordrhein-Westfalen är en vinregion och jag är frälst framför allt på deras otroligt goda vita viner.

Jag körde på skandinaviskt.

Sascha gav sig i kast med en traditionell köttklump.

Så där satt vi och myste en liten stund.

Man får ju inte glömma att Beethoven kom från Bonn. Därför finns det Beethoventårta på alla menyer.

En marsipandröm är var den är.

Sedan gav vi oss iväg tillbaka till München, en mycket lång resa eftersom det förstås började regna igen så fort vi satt oss i bilen.

Men resan var väl värd besväret. Tita så fint!

 Som en liten hyllning till Nordrhein-Westfalen (NRW), den lite annorlunda mentaliteten som råder där och de trevliga människorna måste jag posta en låt av tyska gruppen Pur som är extremt stora där. Den heter Abenteuerland och är tysk megahit.

www.youtube.com/watch?v=_1Cy7OxdpDw

Som jag känner mig själv hittar jag säkerligen på ett par spännande sevärdheter på vägen också.

Foto: © M.E. / pixelio

Berlin är en fantastisk stad som jag väldigt gärna åker till. Vi har många vänner där och Berlin är storstad på ett sätt som München aldrig kommer att bli. Flera gånger har vi funderat allvarligt på att göra slag i saken vi också och flytta till huvudstaden. Men vi har alltid stannat kvar i München och förblivit berlinfans på avstånd, firat ett och annat nyår i Kreuzberg och nöjt oss med att åka dit när München går oss på nerverna med sina glatta fasader. För Berlin är inte bara guld och gröna skogar.

De senaste åren har det skapats en enorm hype om Berlin i Sverige och jag hör rapporter från vännerna där uppe att de aldrig hört så mycket svenska i staden som nu. Berlin promotas i tidningar och i bloggar som ett trendigt, superbilligt och storslaget place to be med ett enormt kulturellt utbud och en uppsjö av coola modebutiker. En bild som stämmer och som drar yuppies såväl från andra tyska städer som utlandet. Ofta är det konstnärssjälarna och skribenterna som packar väskan för ett mer givande liv i kreativa Berlin - där en kaffe på café inte kostar många ören, där second-hand-kläderna säljs för några Euro per kilo och där man kan handla mat till skrattretande låga priser på turkiska marknaden i Neukölln. En av Europas billigaste huvudstäder ligger för fötterna och har man normalt med pengar kan man leva bättre här än på många andra ställen.

Samtidigt har de där glassiga bilderna från coola barer, klubbar och nybyggda hotell och muséer också en mörk baksida. I Berlin tampas man sina ”soziale Brennpunkte”, bostadsområden där livsvillkoren för utveckling och socialisering, särskilt för barn och ungdomar, påverkas starkt negativt.

Det Berlin som det inte skrivs om i Sverige är ett Berlin som kan kallas Fattigdomens huvudstad, där 2o procent av befolkningen lever på socialbidrag. Det är ett Berlin, där det varje år sker 70 000 våldsbrott. Det innebär 190 fall av stöld, misshandel, knivhot osv om dagen. 10 procent av brottslingarna är ungdomar, 4 procent barn och andelen flickor stiger. I problemhärdar som Mitte, Neukölln och Marzahn-Hellersdorf är statistiken särskilt dyster. Mellan 1990 och 2009 ökade t.ex. antalet misshandelsfall i Neukölln med 274 procent.

Kirsten Heisig kallades ibland ”der Schrecken von Neukölln” (Neuköllns skräck). Hon vågade sätta fingret på tabuteman som att extremt många våldsbrott begås av ungdomar med invandrarbakgrund, att vissa stadsdelar hotas att gå under av våld och att allt för många föräldrar bara ser på när barnen hamnar snett. Hon varnade för våldet som eskalerar i staden och det parallella rättsystem kriminella grupper upprättat. Mot detta våld kämpade hon under hela sitt yrkesliv. Heisig var övertygad om att unga brottslingar måste straffas så fort som möjligt, inte några månader senare. Modellen kallades ”das Neuköllner Modell” och implementeras numera i hela Berlin och delar av övriga Tyskland. Modellens kärna är att unga kriminella måste landa inför rätten högst 3-4 veckor efter sina brott. Vanliga straff är fyra veckors arrest, samtal med offret, skolbesök eller samhällstjänst. Det handlade inte om att straffa. Med modellen ville Heisig skapa en typ av uppfostran på rättslig väg. Det skulle inte längre vara möjligt att flina åt samhällets varningar och fortsätta i samma spår. Ett snabbt straff förebygger ett nytt brott, menade Heisig och många håller med.

Men Heisig satt inte bara och klubbade ut straff till höger och vänster. Hon organiserade möten med lärare och föräldrar, där hon upprepade gång på gång hur viktigt det är att alla tar sitt ansvar för ungdomarna. Hon delade ut sitt telefonnummer till lärare och uppmuntrade fattiga, utarbetade mammor att ändå ta sig tid att baka födelsedagstårtor till barnen. Hon ville skapa dialog. Och där dialog inte fungerade tog hon lagen till sig hjälp, bl.a. delade hon ut böter till föräldrarna vars barn inte gick till skolan.

Kerstin Heisig blev 48 år och efterlämnde två döttrar. Man vet inte om hon tog livet av sig av privata eller arbetsrelaterade anledningar. Strax innan skickade hon enligt Süddeutsche Zeitung ett sms till sin ena dotter med texten ”Det här är för mycket för mig”.

Vilken än anledningen till hennes självmord var, hoppas jag att andra fortsätter hennes arbete för integration och sociala strukturer i Berlins allra tuffaste områden.

Och ni som åker till Berlin: Glöm inte bort staden under den trendiga ytan. Dricksa, var frikostiga och gå inte och handla på ställen som är till för de fattiga. Tänk på att mycket är så billigt just därför att så många inte har något jobb. Njut respektfullt av en fantastisk stad.

Foto: © Schmuttel / pixelio.de

Min resa börjar med att jag blir utkastad ur bilen jag åkte med någonstans i centrala Frankfurt (mer om denna resa senare). Det första jag lade märke vid i Frankfurt var att människorna inte är speciellt hjälpsamma. Av sex personer jag frågade om vägen till centralen rynkade fem på näsan och höll upp handen som om jag hade spetälska. Sedan rusade de vidare med sina portföljer. Det slutade med att jag fick ringa Sascha hemma i München och han guidade mig med hjälp av en karta på nätet.

Själva stadskärnan är inte direkt spektakulär. Några bankskrapor står utspridda här och var, resten av byggnaderna är gamla eller halvgamla. Vackert är det inte.

Lite grafitti hittade jag i alla fall, det som jag saknar i München och älskar i Berlin.

På kvällen ser allt lite häftigare ut.

Europeiska centralbanken.

Till min stora besvikelse blev det ingen sen lunch på Kleine Anna, den berömda smörgåsrestaurangen i Frankfurt. Brödet var slut. Så jäkla poppis är stället. Verkligen snöpligt. Istället gick jag på restaurangen i operahuset. Där var jag bara tvungen att beställa rätten som hette (hör och häpna) ”Grön sås med potatis och kokta ägg”. Och det var mycket riktigt en mintgrön sås som täckte hela tallriken samt några potatisklyftor och ägghalvor.

Anledningen till att jag for till Frankfurt var ju främst för att träffa Catriona, som var min chef på hotellet jag jobbade på efter studenten. Vi hade inte setts på nästan 11 år eftersom vi helt tappat kontakten. När hon flyttade för ett tag sedan hittade hon ett gammalt brev från mig och lyckades leta rätt på mig. Jag hade en jättefin tid i Irland och jag har alltid tänkt att det skulle vara roligt att träffa Catriona igen. Det var verkligen härligt att ses igen.

Först gick vi och tittade på ”Magic of the Dance”, där en av Catrionas kompisar dansade irländsk dans (ni vet det där klapprandet). Jag måste säga att det inte var så bra som jag hoppats. Storyn var väldigt smörig och de amerikanska stepparna som kom in på scenen då och då med lite halvtaskiga stand-up-nummer passade inte in så bra. Men visst var dansarna duktiga. Några hade dansat i den berömda produktionen Riverdance. Dessutom slapp vi betala så jag ska väl inte klaga för mycket.

Dansarna slet i alla fall där uppe på scenen.

Men publiken var väldigt lam. Nästan ingen klappade i händerna, ett fåtal vågade sig på stående ovationer i slutet och i pausen såg de flesta rätt uttråkade ut.

Vi hade i alla fall lite roligt backstage. Här Catriona med sin kompis Kelly, verkligen en jätterar tjej.

Catriona visade att hon också lärt sig irländsk folkdans i skolan.

Självklart blev det Irish pub (O’Reillys)efter föreställningen. Här häckade väldigt många businessmän i kostym, många rätt fulla. Kvällen var annars jättetrevlig. Jag höll mig till irländsk cider som jag älskar. Att professionella dansare kan röka och dricka så mycket och ändå gå upp på scenen dagen är dock för mig en stor gåta. I alla fall blev vi kvar på puben till klockan två på natten. Då blev vi utkastade på det mest otrevlig sätt. Ja, inte för att vi betedde oss illa eller så. Nej, man stängde två och ville inte låta folk dricka upp. Att man serverat drinkarna två minuter i två spelade ingen roll. Knepet för att få folk att gå var enkelt: Dörren öppnades på vidgavel och vid minus 10 grader blir det lätt otrevligt kallt. Folk begav sig då längre in i lokalen varvid bartendern kom jagandes med de hätska orden ”I opened the door so that you would leave. Please go.”

Här kände jag nog lite att det blev för mycket otrevligt på en dag.

Eftersom irländare inte ger sig vad gäller att festa och ha kul letade man snabbt upp en bar som hade öppet hela natten – en helt smaklös brasiliansk bar med ballonger i taket och jukebox.

Där stannade vi hela natten. Varje försök från min sida att gå hem var lönlöst. Och när man inte har träffat en vän på 11 år kan man ju faktiskt inte gå hem till hotellet och sussa kudden, hur trött man än är.

Vad spelades mest på jukeboxen? Riverdance förstås.

Och så dansades det riverdance.

Strax efter klockan sex på morgonen fick jag med mig Catriona hem till hotellet.

Jag hade helt klart jättetrevligt i Frankfurt am Main, men det berodde på människorna jag träffade. Staden själv är grå och människorna likaså. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo där. Jag tycker liksom att det saknas värme.

Utsikt från hotellrummet

Mås

Båtfärd på Hamburgs vatten

Hamburg-humor

Berömda redlight-gatan Herbertstraße, där bara män har tillträde

Speicherstadt

Vattenbilder